Home ] Up ]


Orcher och demoner

Färden till Anathars däld, äventyr II

Färden till Anathars däld är äventyr 2 i det längre äventyret, eller kampanjen, Orcher och demoner. Äventyret utspelar sig i södra Dolkdal, i norra Dalarna. 

I Förvridna tornet av Ashaba

9 uktar 1371 DR. Sällskapet befinner sig i Förvridna tornet av Ashaba när Ghabiilis kommer med illbud från Dalmansting.

Det är den nioende dagen i årets elfte månad, och klockan är runt halvfem. Ni befinner er i lord Mourngryms audienssal tillsammans med Munro Cassimar och gnomen Benwick. Ni har berättat för lord Mourngrym om ert färd, och lorden har lyssnat på storvättarnas berättelse. Men, nu befinner sig storvättarna i borgens gillessal, medan ni är kvar i lordens audienssal. Ni är Sharakh al-Shimsha, Sgaele, Donliad och Laen. Lorden sitter på sitt säte och lyssnar på er. Och han har föreslagit att ni ska färdas till tornet norr om Orchhöjden. Munro Cassimar verkar ytterst missnöjd över något. Och, i sina händer håller han insvept i en smutsig tygstycke, ett förbannad vapen.

Så öppnas dörrarna till audienshallen och en av lordens män-i-vapen kommer in. Den härdade soldaten bär lordens vapensköld, till skillnad från de män som bär den skuggdalska vapenskölden. Och han bär en mörkblå och vit vapenrock. Hans pansarskjorta är kortärmad och når ned till knäna och är nedtill uppslitsat i två skört.
"Min lord, en budbärare från Dolkdal har nyss kommit. Han kräver att omedelbart få träffa er."

Så tillåter lorden budbäraren att komma in, och denne presenterar sig som Ghabiilis från Hinmark, en halvling. Den gamle halvlingen, står i mitten av lordens audienssal. Han verkar studera er och lorden nästan hela tiden. Hans kläder är smutsiga och nedstänkta med blod. Och han har spår efter flera sår. Med en något raspig röst börjar den gamle halvlingen tala till lorden. Han verkar välja noggrant sina ord, och är snabb att reagera på varje rörelse som envar gör.
"Min herre ... lord Mourngrym. Jag ... kommer ... med illbud från Dalmans ting. Idag, vid gryningen ... blev vi anfallda i Dalmans ting. Vi ... nedgjordes ... min herre."

Lord Mourngrym, ser mycket allvarligt på den gamle halvligen som kommit med den dåliga nyheten.
"Berätta vad som hände, och ta nu den tid du behöver på dig."

Med raspigt röst fortsätter den gamle halvlingen.
"Bud hade nått att ... orcher, vättar och resar ... från bergen ... hade plundrat och bränt ned två byar, Handen och Fulmaers by. Och av gammal sed ... hade traktens män ... samlat sig vid ... den gamla ... tingsplatsen. Så, männen ... hade i illfart färdats till tingsplatsen för att ... fylkas. Vi i Hinmark ... hörsammade kallelsen ... vi med ... och vi red till Dalmans ting. Allra manstarkast var markherren av södra Dolkdal ... Vaegn kämpe från Durnmark ... som kom med ett fyrtiotal män. Spejare från Anathars däld hade ... hade berättat att härjarna befann sig ... i skogarna öster om den skyddade byn. Men, idag ... på gryningen ... innan gryningen ... då vi kunde ännu inget se ... slungades ett eldklot ... och blixtrar också ... mot oss. Det måste ha varit en zhentisk krigsmagikers verk ... eller så var det verket av en cormyriansk överlöpare. Blixtrar slog ned i lägret och slet armar och ben av de stackars krakarna som träffades. Jag höll vakt tillsammans med en ung frände. Så, jag såg allt. Ja ... blixtrar och eldklot föll på de män som satt vid lägereldarna ... lätta mål på natten min herre ... Även jag tog skada. Och allt detta verkar ha varit en ensam mans dåd. Och när jag reste mig upp ... halv död som levande ... och döv på ena örat ... såg jag de komma. De kom från tre håll ... förstår jag nu. De i mitten, kommer jag ihåg nu ... de kom i samlad trupp. Som en kedja av drivkarlar. Medan, nu senare ... förstår jag att de andra kom utspridda och från sidorna. De av oss som flydde under stridens första slag ... de föll offer för jägarna ... om ni förstår vad jag menar. Stora ondskans varelser, med ögon som ... lyste som ... Hells eldar i natten. Och, det lilla ljus som vi hade ... den kom från våra lägereldar. De var svarta siluetter i mörkret. Och där fanns vätter, resar och orcher. De var kanske tjugo, eller trettio ... jag vet inte riktig. Och, när de kom mot oss ... så dog våra lägereldar ut samtidigt som ... en skur svartfjädrade pilar fällde de förvirrade männen. Vi bjöd på motstånd ... men hur tappert än män stred ... var det lönlöst i längden. Och till slut, var det för många ... som hade fallit och vi skingrades."

"När väl allt var över ... och det hade ljusnat ... återvände vi till tingsplatsen. Först kom några få ... och därefter några fler. Av de hundratal män ... som hade samlats i Dalmans ting ... fanns det ... ett ... tjugotal sargade män kvar. Svartfolket ... hade dragit iväg. Min lord, det var många av södra Dolkdals ... herremän ... som hade kommit ... tillsammans med sina huskrigare ... och huskarlar ... till Dalmans ting. Och nu, är de flesta ... döda. Härdade män, folk ... som har stridit i Teshendal. Min lord ... även ert folk ... folk från Dalmantuna ... hade kommit. Hedal från Dalmantuna hade kommit med ... ett tjugotal män. Vi fann honom ... död ... med större delen av sitt följe. Trolldom tog hans liv. Han var en tapper man."

En tysnad lägger sig över salen. Och lorden skakar uppgiven på huvudet.

Tor-Runedar

12 uktar 1371 DR. Sällskapet befinner sig utanför det dvärgiska fästet Tor-Runedar.

Den siste motståndaren hade fallit, och sällskapets medlemmar tittade omkring sig. Flera av de var svårt sårade, men, ingen av dem hade fallit. De befann sig på trapporna som ledde upp till det dvärgiska fästet, fästet Tor-Runedar enligt sällskapets lärda medlemmar -- gnomen Benwick Kadendard från Lantan, nordlänningen Cenair Nethalin från Silvermåne och den utländske krigarprästen Sharakh Al-Shimsha från Chessenta. 
Den unge trollkarlen från öst, Donliad från Korpens klippa, var skolad i flera språk och i Rikenas historia, men, aldrig hade han hört talats om denna plats. Han förmodade att det var ett mindre fäste som hade inte spelat någon avgörande roll i Rikenas historia. Donliad tittade upp mot fästets portar och tittade med stor förundran på de mäktiga portarna, portar huggna i berget. Ovanför portarna fanns det dvärgskrift, så mycket kunde han gissa sig till, men, han visste inte vad som stod skrivet där. Han höll i sin blodiga dolk och överallt låg dräpta vättar. Kräken hade anfallit sällskapet bakifrån, och han undrade om några av de hade gått in i fästet, då den ena porten stog på glänt.

Turnal, som var mycket svårt sårad, tittade istället omkring sig efter fler fienden. Men, om det hade funnits fler, så hade dem nog redan anfallit sällskapet, eller? Han höll i sitt bastardsvärd och tittade mot tornet. Vilka som än fanns på detta plats, fanns i tornet, kände till deras närvaro. Kanske ville dem invagga de i falsk säkerhet. Han hade svurit lord Mourngrym att skydda sällskapets medlemmar, och det löftet tänkte han hålla. Turnal tittade mot utlänningen Sharakh, den lathandariske krigarprästen från Chessenta, som höll på att hela de sårade. Det hade varit dåraktig gjort av de att ta sig raka vägen till detta plats.
Ett tiotal fot från Turnal stod Sgaele och studerade platsen där den demoniska väsen hade försvunnit. Trolldom, svartkonst, hade frammanat demonen för att strida för orcherna. Hon torkade av sitt blodiga, zhentiska kortsvärd och staplade fram mot den andre demonen. Den var kortväxt, hade mörk, grönaktig hy, kraftiga betar och horn. Varför försvann inte den också? Kanske var det något som Donliad kunde förklara, han var ju bevandrad i trolldom. Kanske var det något som broder Sharakh kunde svara på. Men, hon tänkte att hon borde vila först, svårt sårad som hon var. Hon satte sig ned vid en av trappstegen och tittade på demonen. Demonen bar en orchisk fjällpansarskjorta, en rustning som var en aning för stort för honom. Några trappsteg ned låg en grov stridsyxa. Säkert av orchisk smide också. Skölden, den stora träskölden, den såg ut som de dalmän brukar tillverka. En oroande tanke slog henna, en skrämmande tanke. Kanske var den kortväxte, kraftige krigaren inte en demon, utan medlem av ett folkslag som levde bortom Dalarna, kanske någonstans bortom Månhavet. Ett folkslag som höll på att söka sig till Dolkdal. 

Tellin, dvärgen från Dimmdal, visste inte ifall han var död eller levde. Men, om han var död så borde han inte känna smärta, och varför hade han ont i hela kroppen, om han var död? Han vaknade till, och såg suddigt omkring sig. Och så tittade han på sig själv. Han hade otaliga sår, en halvdussin åtminstone. Men, han levde. Han stirrade på den jättelika varelsen. Det var en bergets resar, stora dumma halvjättar. Men, resen bar till skillnad på sina fränder en skicklig smidd kyrass och ett jättelik tvåhanssvärd. Tellin kunde inte låta bli att tänka på vem som hade rustat och beväpnad den fula resen.

Tor Runedar, äventyr III

12 uktar 1371 DR. Sällskapet undersöker fästet Tor-Runedar.

Medan prästen Sharkah helade de sårade stod Donliad och betraktade gnomen Benwick, nordlänningen Cenair och dvärgen Thorik som höll uppkik efter fienden. Men, knappt hade striden slutat, och Sharakh påbörjat att hela de sårade, då en främling uppenbarade sig för sällskapet. Främligen hade spurtat fram till stridsplatsen och flämtade lätt. Först trodde Donliad att främlingen var en orch, men snart förstod han att det var halvorchen Aenghart. Men, Aenghart hade ju fallit i en strid mot ulvar. Donliad tittade på Sharakh al Shimsha som var inte sen att välkomnade halvorchen. Donliad hade hört att det fanns präster och prästinnor som var mäktiga i sin kunskap i den gudomliga magin och att dem behärskade de besvärjelser som användes för att be gudarna att återkalla de fallna. Det var uppenbart för trollkarlen från Korpens klippa att det var gudarnas vilja att halvorchen skulle hjälpa sällskapet i kampen mot härjarna. Men, Donliad var ändå förbryllad. Tempus var trots allt en nyckfull gud, en neutral gudom som, till skillnad från Lathander, brydde sig vare sig om de goda eller de onda krafterna. Och Lathander var en av Faerûns goda krafter och sällskapet kämpade för en god sak. Vilken roll hade en av Tempus krigare att spela i denna kamp, undrade trollkarlen.

När sällskapet var redo att bege sig in i fästet hände flera saker. Först ropade Benwick till, då han hade sett någon eller något i tornet. Därefter hörde sällskapet en främmande röst vid de fallna orcherna. Donliad vände sig om och tittade mot de fallna orcherna. En rese och en av orcherna vaknade till liv, återupplivade, som odöda, av någon. En efter en började de döda orcherna och vättarna att resa på sig återupplivade av en osynlig svartkonstnär. Sällskapet drog sina vapen och började strida  mot de odöda. Donliad sköt utan framgång med sin armborst. Tack vare Sharakhs prästerliga magi och den mäktige krigaren Aenghart lyckades sällskapet besegra de vandöda. När så hade skett, hördes ännu en gång en röst. Denna gång talade dock den okände och ej synlige  främlingen på dalatunga och både varnade och hotade han sällskapet.

Kanske något mer varsamma gick sällskapets medlemmar in i fästet. I en stor kammare fanns två storvargar som vaktade kammaren. Bestarna morrade hotfull men gick inte till attack, åtminstone inte till dess att Cenair avfirade en skäkta. Då bröt helvetet loss och bestar och sällskapets medlemmar stred mot varandra. Slutligen dräptes de båda storvargana, men, Tellin fick sätta livet. Donliad funderade en stund på döden och återuppståndelsen, medan Thorik tog hand om sin fallne frände. Under tiden undersökte resten av sällskapet rummet. Statyer efter äldre tiders dvärgar prydde rummet. Cenair sände sin uggla in i en av rummen och när denne återvände, förklarade Cenair att det fanns fyra orcher i en av kammarna. När sällskapet skulle vidare in i fästet träffades Sgaele av en skäkta. Bakom sällskapet fanns en främling i blå mantel som var beväpnad med en armborst. Med hjälp av trolldom flög han upp i luften och höll sig undan från sällskapet, täckte golv, väggar  och tak av spindelväv och avfyrade magiska strålar. Sällskapets medlemmar sköt med sina avståndsvapen, men, till ingen lycka. Trollkarlen hade försvarat sig med otaliga besvärjelser. Men, det verkade som trollkarlen.

 

Page last updated 2006-12-19.