Home ] Up ]


Donliads dagbok

9 uktar 1371 DR

Det är sent och jag borde lägga mig. Imorgon ska vi resa till Anathars däld i Dolkdal. Lorden vill att vi försöker ta reda på vad som har hänt med folket från Fulmarby och Haeden. Lord Mourngrym vill att vi börjar med att undersöka ett torn väster om Anathars däld. Kanske är de dolkdalska byborna kvar vid liv, bortförda av orcher, någonstans i det land som kallas för Svartfolkslands, vid foten av Ökenbergen. Eller, så är alla döda. Vem vet vad som väntar oss där. Jag förmodar att resan till Dolkdal kommer att vara händelselös och att vår vägvisare, den gamle halvlingen Ghabiilis från Hinmark, kommer att finna stigar lätta att färdas genom.

Det är märkligt, för vi kommer att färdas tillsammans med en gnom som föll i strid mot härjarna och som har återvänt med hjälp av de skuggdalska prästinnorna. Återvänt från gudarnas rike, om han nu kom så långt. Vissa återvänder, men, de flesta gör det ej. Det är också skönt att veta att Turnal, befälhavaren för lordens livvakt ska följa med oss. Han måste vara en skicklig krigare, och jag hoppas att han kan fylla det tomrum som den unge skuggdalske krigaren Grainn Ljusklinga har lämnat. Sgaele ska också med. Det känns trygt med henne vid min sida, jag vet, att hon håller ett vakande öga över mig. Men, det känns främmande med armborsten som lorden gav mig. 

Jag är dock ytterst oroligt över vad som kommer att hända med mig i Lathanders tjänst. Inte kunde jag tro att jag skulle följa en man som har blivit bannlyst från ett tempel. Jag hoppas att gryningsherre Munro Cassimar förlåter broder Sharakh, och även Sgaele och mig. Jag hoppas att han inte skriver till Korpens klippa. Må Lathander beskydda mig. 

10 uktar 1371 DR

På morgonen samlades vi alla utanför det svartalfiska fästet och inväntade avfärden. Det dröjde en lång stund innan Thurbal lämnade byn tillsammans med en styrka söderut för att undsätta de skuggdalingar som hade tagit sin tillflykt till Aerdalons fäste i Skogsbrynet, i södra Skuggdal. Sedan var det dags för oss, och den styrka som under ledning av överlöjtnant Jothgdim skulle komma till södra Dolkdals undsättning, att lämna dalen. Vi stannade dock alla vid Tempus helgedom, och bad krigsgudens om hans välsignelse. Sedan tog Turnal avsked av Jothgdim och vi lämnade byn i illfart och for norrut längs med de skuggdalska lönnstigarna. Den gamle halvlingen Ghabiilis var vår vägvisare och han red så snabbt han kunde. 

Jag vet inte hur många slag jag fick i ansiktet av alla grenar som var i vägen. Efter ett par timmar, någon gång på förmiddagen kom vi fram till den gnomiska byn Stenek och Engurs gård. Där mötte vi en främling vid namn Mournstar. Och med främligen stod en halvorch, en högrest och stark krigare med spikförsedd rustning, Mournstarn måste vara en av lordens män, men, det lät inte så på Turnal. Mannen som kallade sig för Mournstarn förklarade för oss att halvorchen skulle följa med oss, och sedan gick han sin väg. Halvorchen, vars namn var Aenghart, red sist i ledet, och jag kände ingen trygghet i det.

Sent på förmiddagen, eller kanske på eftermiddagen, nådde vi fram till Saerlund, en medelstor skuggdalsk by. Vi stannade en kort stund där och fortsatte vår färd mot Anathars däld. Vi passerade ytterligare en skuggdalsk by, en liten by vid namn Kelmtorp, när vi plötslig överfölls av skallkatter. Tre av de fruktade bestarna satte skrek i oss och våra hästar. Vi lyckades inte dräpa odjuren, men, lyckades åtminstone driva de på flykten. Jag tror att det enda jag gjorde var att hålla min häst lung. Den store och grymme halvorchen flydde av rädsla från skallkatterna, likaså Turnal. När vi hade samlat oss, tog vi oss till Dalmantuna och vidare till Färjby där vi övernattade.

11 uktar 1371 DR

På morgonen lämnade vi Färjby och färdades mot Urgarhem. Färden var kort, för när vi anlände till byn var det fortfarande morgon. Men, den mottagning som vi fick, var inte den jag väntade mig. Jag hade inte heller väntat mig att påträffa alver heller, inte i en mindre by som Urgarhem. Folket i byn var på sin vakt, och, att döma av det jag har hört av dolkdalingar, så stämde det. Vid byns utkant, stod en alv och en gammal man på vakt och de släppte bara Sharakh, Ghabiilis, Benwick  och Cenair. Jag tror att de ogillade Aenghart, och det förstår jag, vem skulle inte göra det? Jag tror att det var därför som Turnal beslöt att stanna med Aenghart, inte för att jag tror att han trivdes med att Aenghart färdades med oss, utan för att hålla ett öga på honom. Vi fick vänta en stund, men, senare tilläts vi alla ta oss in i byn.
Den lilla byn Urgarhem består av en klunga gårdar och bortom den, i nordvästlig riktning, finns en befäst gård uppe i en kulle och söder om byn finns en annan större gård. 
Vi fick träffa en alvisk kvinna vid namn Anauria i den befästa gården. Hon berättade att några orcher hade påträffats i området och att traktens folk befarade det värsta, att härjarna hade kommit till den lilla byn Urgarhem. Hon berättade också att hennes man och flera andra från Urgarhem hade fallit vid Dalmansting. Hennes son, Lorthellyn, var dock vid hennes sida och efter långa diskussioner, beslöts det att några av oss skulle ge sig ut för att speja på härjarna.
Broder Sharakh, alven Lorthellyn från Urgarhem, mäster Benwick, halvorchen Aenghart, och nordlänningen Cenair från Silvermarkerna lämnade den befästa gården för att speja på orcherna. Uppe i en kulle som kallas för Korpens backe stötte de på några orcher och en man som de tillfångatog. Mannen, som verkade vara en dolkdaling, hade några ytterst främmande ansiktsdrag och det fanns något annorlunda och svårbestämt hos honom. Mannen verkade mycket självsäker och avslöjade inte mycket. Men, eftersom det fanns inga fler orcher i området, beslöt vi oss för att färdas vidare mot Anathars däld.

Vid en plats som kallas för Haeles bakhåll vände vår lycka. En pack storvargar anföll oss och vi var nära att dö alla. En grupp cormyrianer som befann sig i närheten kom till vår undsättning, men, Aenghart hann falla innan dess. Han färdas nog nu längs med sunkinga stigar till sina orchiska gudars hem. Ett annat slut kan jag inte tänka mig för halvvilden från väst.

När vi kom till Anathars däld fick vi ännu en gång erfara dolkdalingarnas eviga bevakning. Märklig nog, dyrkar inte dessa människor Helm. Istället är de flesta dalmännen trogna Lathander och Chauntea. Runt samhället som kallas Anathars däld växer en by upp. Och, till skydd för den medelstora byn håller en träpallisad på att resas upp. Ett par dvärgar och en man vaktade porten, men då vi färdas med Ghabiilis, halvlingen från Hinmark, kunde vi utan alltför stor problem komma in i byg. Vi fick träffas byns huvudman som är en dvärg vid namn Adlon. Adlon är huvudman för dvärgsläktet Ljusklinga. Klan Ljusklinga är mäktig här i trakten och klanhövdingen Adlon har av självaste lord Randal utnämnts till storman av Frimark. Frimark är det landområde som är belägen söder om Dolkfloden och utgör dalens sydligaste däld. En däld motsvarar en baroni. Sharakh berättade för Adlon om vår uppdrag och Adlon beslöt att en dvärg från Dimmdal, Tellin från Glen, ska följa oss till tornet som ska ha byggts av dvärgar från Tethyamar för några hundra år sedan. Även klan Ljsuklinga kommer från det fallna dvärgriket. Adlon och hans dvärgar har levt vid tornets skugga i snart hundra år, och med dvärgas mått mätt, är det inte en lång tid det. Men tornet är äldre än så, då den härstammar från tiderna då mörkeralver härskade i Landet under skugga. Dvärgarna som levde i fästet Tor-Runedar förseglade någon gång tornet och försvann. Och klan Ljusklinga har låtit tornet stå där, helt orörd. Men, jag har hört andra berättelse. Vålnader lär bo i tornet.

Nu är det sent, och en lång och farlig dag väntar oss imorgon. Må Lathander skydda oss.

Page last updated 2006-11-04.