Lars Felix Östlund
Dragspelare i 60 ÅR!
Lars Felix Östlund född 1928 i Jörn firar i år 60 år som dragspelare!
Med anledning därav tycker jag att det är dags att presentera denne dragspelets ”Grand Old Man” för Dragspelsnytt läsekrets. Lars Felix har spelat med de stora, spelat i radio, på Skansen och överallt i Norr- och Västerbotten. Proffsmusiker ville han inte bli. Han ville helst hem varje kväll.
1942 köpte han sitt första dragspel för 50 kronor och började gneta på en låt som hette ”Söderhavets sång”. Lars Felix sålde snart första dragspelet och köpte ett nytt för 660 kronor. Han hade en månadslön på 110 kronor på den tiden, så det gick några månvarv innan spelet var betalt.
Lars Felix, eller Felix som han oftast kallas spelar jämt. En dag utan dragspelmusik är en förslösad dag. ”Musik är en bra hobby” säger Felix. Den har gett mig väldigt mycket och gjort att jag träffat många likasinnade människor som jag fått ackompanjera bl.a Thore Skogman, Roger Pontare och spelat med Sone Banger, Erik Frank, Ebbe Jularbo, Andrew Walter, Lennart Wärmell och allt vad de stora dragspelarna heter.
Norrlandsmästare:
Felix blev norrlandsmästare på dragspel 1958 och gick till final
på Skansen. Felix blev trea och Sone Banger vann vilket säger en
hel del om musik-kvaliteten.
Kompositör:
Första kompositionen var en vals vid namn ”Kvarnbäcken”
och sedan har det blivit nån låt då och då. Han nämner
speciellt en melodi som han skrev efter en resa till Italien och som fick
namnet ”Vals i Lugano” en liten harmonifylld sak.
Allround-musiker:
Förutom dragspel trakterar Felix med bravur även vibrafon, synt,
fiol gitarr, bas och trummor.
Men
det var som munspelare Felix började sin musikaliska bana. Då var
han med i en trio hemma i Österjörn 1941. Året därpå
tog han spelet från mun
och satte i stället dragspelet i knä´t och började lira
dragspel.
Jazz och Swingmusik är de musikformer som i högsta grad tilltalar denne musikfantast. Att han spelar svängig musik med behagliga improvisationer det är allom bekant. Själv har jag haft den stora glädjen att spela med Felix i alla möjliga sammanhang alltsedan vi blev bekanta med varandra i början av sjuttio-talet. I den vevan bildades också Arvidsjaurs dragspelsklubb och vem fanns på plats? om inte vännen Felix. Efter en tid blev han spelledare under 17 år vilket innebar att han ansvarade för repertoaren, skrev en del arrangemang och framför allt försökte förmå sina kollegor i dragspelsklubben att starta och sluta samtidigt. Då Felix bor i Jörn innebar detta att han måste pendla 7,5 mil enkel väg var 14:de dag i stort sett året om i ur och skur och snö och kyla. Detta är Felix i ett nötskal. Alltid pålitlig, plikttrogen och ”spelsugen”.
S.k.
Dansbandsmusik:
Felix spelar all sort musik bortsett från dansbandsmusik som han tycker
är förödande med sina tre harmonier och melodi-slingor som
alla påminner om varandra .
Som jag tidigare har nämnt så har Felix proppfullt med spelningar. Han förekommer i alla möjliga konstellationer. Som solist, som duettist, i trios, kvartett eller kvintett o.s.v.
I
Arvidsjaur finns ett gäng som kallas ”Swing-femman” där
Felix numera ingår som vibrafonist. Bandet består i övrigt
av klarinett/saxofon, dragspel, trummor och bas. Det blir ett härligt
sound när ”vibran” lägger harmonierna och det svänger
gott när Felix låter klubborna dansa över tangenterna. Jag
tillåter mig att säga, att han är en man med dragspelsjazz
i blodet.
I de sammanhang där jag varit involverad vill jag också passa på
att nämna Arvidsjaurs dragspelsfyra där Felix ingick som solist
och ensemble-musiker. Övriga dragspelare var Mandor Sandström, Tore
Norman och undertecknad. Det var en mycket fin tid som jag minns med glädje.
Som
läsaren förstår så går det inte att räkna
upp alla gäng där Felix ingått eller ingår, så
jag nöjer mig med att nämna att hans husband numera är Norsjö
Dragspelsklubb där han spelar dragspel och synt.
Sen återstår det bara att gratulera Norsjöklubben och framför
allt Felix för hans 60-åriga dragspelsepok.
OWE MARKLUND
Möt Owe Marklund – en
mångsysslande musikant
Dragspelare,
kompositör, revyförfattare, affärsman. Spelar både knapp-
och pianodragspel, saxofon, piano – ja, listan kan göras lång
om eminente spelmannen Owe Marklund i Arvidsjaur.
För ett antal år sedan drabbades Owe av en svår sjukdom,
en stroke. Alla som känner Owe vet dock att hans hälsotillstånd
förbättrats mycket och att han kommit tillbaks som musikant med
framgång.
Vi har ju haft en så kallad vargavinter här uppe med mycket snö
och stark kyla. Och när jag sätter mig i bilen för att åka
till Arvidsjaur för att träffa Owe – ett ”stenkast”
på cirka 18 mil enkel väg – visar termometern runt 40 minusgrader!
Men det får man ta…
När jag kliver in i hans hus möts jag av en glad, positiv och till
synes vältränad man med den humoristiska blick som vittnar om att
här vilar inga ledsamheter.
Vi slår oss ned vid kaffebordet för en pratstund är den första
frågan naturlig:
Hur har du det med hälsan i dag?
- Jo, tack, i dag mår jag bra. Jag håller mig i form. Promenerar
mycket – och spelandet betyder naturligtvis också mycket för
välbefinnandet.
Owe berättar om sjukdomen.
- Du förstår, allt bara försvann. Jag läste ju noter
prima vista, men helt plötsligt kunde jag inte en not! Jag kunde inte
ens ta på mig kläderna, allt verkade hopplöst. Men tack vare
min fru, Inga-Britt, och dragspelet så har allt gått förbluffande
bra, berättar han.
Det är som dragspelare du blivit mest känd för den stora allmänheten.
Du har komponerat cirka 200 melodier, du har medverkat i flera radio- och
TV-program, samt spelat in ett antal skivor. Musikhandledare har du ju också
varit under många år.
Hur ser du på dragspelet och dragspelandet i dag?
- När det gäller dragspelsklubbarna så är den höga
medelåldern ett stort problem. Jag hoppas de yngre producenterna i radio
och TV intresserar sig för dragspelets möjligheter. Det finns ju
mängder av duktiga musikanter som trakterar dragspelet och fick de bara
chansen att visa upp sina färdigheter skulle det säkert locka många
unga att börja spela – till glädje för klubbarna.
När du själv började spela – vilken repertoar föll
dig mest i smaken?
- Det var Frosini och Deiro som gällde och det var en bra skola. Men
även gammeldans, jazz och annan typ av underhållningsmusik kändes
rätt. Det har skrivits mycket fint för dragspel under årens
lopp. Jag vill gärna nämna namn som Egil Hauge och Sven Henriksson,
men det finns många fler, förstås.
Finns det något i ditt spelmansliv du aldrig glömmer?
- Vid ett tillfälle skulle jag medverka i ett direktsänt radioprogram.
Eftersom jag spelade både knapp- och pianodragspel hade jag övat
in olika låtar för respektive klaviatur. Men i stundens iver och
allvar så tog jag knappspelet till den låt jag skulle spela på
pianospelet. Oj, så hemskt det var. Det gick i alla fall vägen,
men du skulle ha sett mina spelkompisars ansiktsuttryck!
- En annan händelse jag aldrig glömmer var när jag skulle medverka
i en galaföreställning i Växjö. Resan dit hade varit besvärlig,
med förseningar med mera. Dragspelet hade jag haft på service i
Stockholm och jag hade inte spelat på det efter detta.
- När min fru och jag anlände var programmet redan i full gång.
Det var bara att kliva upp på scenen med en gång. Jag blev presenterad
som ”Mannen med fjällvindarna” – och skulle då
spela min vals ”Fjällvindarna” som då blivit känd
genom ett TV-program med Hasse Tellemar.
- När jag stod där uppe på estraden så kunde jag för
mitt liv inte komma ihåg en enda ton i låten! Jag tittade på
min fru och hoppades att hon skulle kunna bistå. Men hjälpen uteblev
och jag tänkte smått desperat att jag naturligtvis ändå
måste spela någonting. Jag gjorde några löpningar i
diskanten – och då kom ”Fjällvindarna”!
- Allt gick alltså bra den gången, men gissa om det var pinsamt.
Men så kan det gå då man stressar till 110 procent, säger
Owe.
Vad gör du i dag?
- Jag spelar så mycket jag kan, dels i en grupp som heter Swingfemman,
dels i Arvidsjaurs dragspelsklubb där ingen medlem är under 50 år.
Många går mot de 80! Mina spelkompisar har betytt mycket för
mig under min sjukdomstid.
Owe Marklund har mycket att berätta, men det måste ju bli några
låtar tillsammans innan jag börjar hemfärden. Det är
alltid ett stort nöje att spela tillsammans med denne mångsidige
musikant.
Innan vi skiljs säger Owe med ett stort leende:
- Du glömmer väl inte att skriva att det är tack vare dragspelet
och gumman som jag lyckats återvända till ”ett andra liv”.
Man känner stor glädje inom sig när man får träffa
människor som kan möta livets motgångar med glädje och
humor.
Tack Owe för prat- och musikstunden!
HILDING ANDERSSON
Dagspelsprofilen
(156) 2003-04-25
Saxat
ur tidningen Kvälls--stunden
(I en återkommande serie presenteras under
Denna vinjett ett antal kända och mindre
Kända dragspelsmästare från förr och nu).
Owe Marklunds MELODI BLEV
FÖR SVÅR FÖR TV-KOMPET!
Året var 1972.
Dragspel och television var ingen självklar kombination på den
tiden.
Producenterna Peter Berggren, Gert Avelin och Lasse Olsson hade dock lyckats
övertala cheferna att få göra två direktsända serier
med och om dragspel.
Sammanlagt åtta entimmesprogram med Hasse Tellemar som värd.
Hasse var - och är ju för evigt - länkad med radions långkörare
”Ring så spelar vi”.
- Så vi kom på idén att be tittarna ringa och spela dragspel
per telefon, minns han.
En av de många som ringde var Inga-Britt Marklund i Arvidsjaur.
Owe blev lätt förvirrad, när frugan kom inrusande i vardagsrummet
och skrek:
- Fort, fort, ta på dig spelet. Hasse Tellemar är i telefon!
Hasse berättar:
- Dom flesta som ”kom fram” spelade snälla, välkända
låtar. Men Owe Marklund ville spela sin egen vals ”Fjällvindar”.
Och det skulle väl gå bra. Det satt ju ett erfaret komp i studion;
Lasse Pettersson, bas, Lennart Nyhlén, gitarr och Reimers Ekberg, trummor.
Owe var en för mig helt obekant musikant på den tiden och jag blev
väl lite överraskad när han mumlade någonting om att
´”Fjällvindar” var en konsertvals med rätt många
repriser och cadenzer som inte var så lätta att hänga med
i om man inte hört låten tidigare.
I två minuter gjorde Lasse och Lennart allvarliga försök att
haka på harmonierna. Men när de någon gång lyckades
hitta rätt ackord bytte Owe igen.
Sedan gav kompet upp och lät Owe Marklund slutföra sin vals på
egen och säker hand.
” Fjällvindar” blev en nöt för tv-kompet. Owe förklarer:
- De melodier jag gör ligger lite högre i svårighetsgrad.
Och det är kanske anledningen till att de inte spelas i så stor
utsträckning.
Owe har skrivit ungefär tvåhundra låtar, varav 120 finns
i arrangemang för en till fyra stämmor plus komp. Han har själv
spelat in dem på cd.
Den mest kända är ”Fjällvindar” men på listan
finns också till exempel ”Novelty Fingers”, ”Ida-Linas
vals”. ”Happy fingers”, ”Polka på kul”,
”Snöblomman” och ”Luleå Accordion Clubs Marsch”.
Owe Marklund föddes den 21 november 1929 i Kiruna. Pappa var gruvarbetare
och mamma sjuksköterska. Båda var födda i Arvidsjaur men hade
flyttat till Kiruna 1915.
- Min mor spelade gitarr och sjöng i Metodistkyrkans kör, berättar
Owe. Hon hade ett gott musiköra och en säregen känslorelation
till musik.
Den berörde henne så starkt att hon upplevde inte bar toner utan
också färger.
Owe har en bror Jan som dock inte ville ägna sig åt att utöva
musik i någon större utsträckning. Men han spelade ändock
durspel
- Mamma lärde mig spela gitarr säger Owe och när jag var nio
år fick jag ett pianodragspel av märke ”Raggie Special”
av mina föräldrar.
Owe gick i lära hos Ragnar Henriksson i Kiruna. Han var en stor beundrare
av Deiro och Frosini och hade en fenomenal förmåga att lära
ut de små, eleganta finesserna.
Naturligtvis var Owe också elev i Andrew Walters populära brevkurser
från Westin & Co.
Owe har 2 barn. En är sjukgymnast och en är byggnadsföretagare
som bygger fritidshus åt folk.
Icke yrkesdragspelare förutsätts ha ”civila” yrken.
Owe Marklund är företagsekonom – utbildad vid Bröderna
Påhlmans Handelsinstitut i Stockholm åren 1951-53. Dessförinnan
var han elev i Sunderbyns folkhögskola utanför Luleå. Efter
utbildningen på Påhlmans satt Owe på LKAB:s kontor i Kiruna
i två år. Sen blev han dragspelshandlare.
1955 stack han och broder Jan till Ancona i Italien. De ville knyta kontakt
med en dragspelsfabrik:
- Vi hade satt in en annons i en italiensk tidning att vi skulle finnas på
Hotel Roma e Pace en måndag i maj, berättar han.
Och då hände det oväntade.
En kvinnoröst i telefonen berättade att Exelsiorfabrikens högste
chef direktör Pancotti skulle plocka upp bröderna från Kiruna
utanför hotellet inom en timme. På utsatt tid rullade en gräddgul,
öppen Chevrolet upp framför hotellentrén. Vid ratten satt
direktören själv och bredvid honom en förtjusande 18-årig
dotter. Hon skulle fungera som tolk eftersom pappa - trots flera år
i USA – hade lite problem med engelskan.
Nu gällde det bara att hålla masken och inte verka för naiv
under de fortsatta förhandlingarna. Men allt gick bra.
Sedan den dagen var Owe Marklund egen företagare i dragspel och representant
för de stora märkena.
Under 80-talet arrangerade utställningar över hela Sverige:
- Dom största naturligtvis i Stockholm. Fyra dagar sex gånger om
året. I utställningslokalen på Kungsgatan träffades
eliten – men också buskspelare som kunde spela skjortan av de
flesta, minns Owe.
Under Owes aktiva tid drev han 2 företag Owe två företag –
ett inom musikbranschen och ett inom skogsmaskinbranschen. Han har även
verkat som konsult åt bl.a Volvo Finans.
Jazzdragspelaren Lill-Arne Söderberg har varit Owe Marklunds stora idol
genom åren. De träffades första gången då Lill-Arne
spelade i Kirunas folkpark Malmia. Eftersom Owe ju ägnade sig åt
import av dragspel vill han visa Lill-Arne ett litet intressant tvåkörigt
spel med jazzsound.
Det hette Aquila (som betyder örn) och var Owes eget märke –
byggt av Gabbanelli & Figli i Castelfidardo – denna dragspelets
italienska huvudstad.
Kvällen slutade med att Lill-Arne köpte spelet. Sedan dess träffades
han och Owe många gånger. Bl a spelade de ihop under de fina dragspelsfestivalerna
på Gröna Lund.
-Ingen kunde göra mysigare krumelurer än Lill-Arne, menar Owe. En
sagolik konstnär i sin speciella genre.
Det intresse som från början var kopplat till Deiro och Frosini
utvecklades efterhand. Av svenska kompositörer förespråkar
han Egil Hauge och Sven Henriksson..
Den 15 juli 1998 förändrades Owe Marklunds liv drastiskt. Han drabbades
av dubbelseende. Blodtrycket var onormalt högt och blodet alltför
tjockt. Owe fick medicin och återvände hem. Efter tre dagar blev
han sämre. Han hade drabbats av stroke:
- Jag upplevde det som om all kraft rann ur mig. Plötsligt kunde jag
inte klara mig själv. Min fru Inga-Britt fick mata mig och klä mig.
Jag kunde inte få fram vad jag ville säga och kunde inte skriva
- allraminst spela. I mitt omtöcknade tillstånd förstod jag
nog inte riktigt allvaret.
Som tur var har Inga-Britt körkort och kunde skjutsa Owe till parets
stuga och lite andra vyer.
Sjukdomen tog några år av Owe Marklunds liv. Men han började
återerövra dem – steg för steg. Han är inte helt
bra ännu men hjärnan har lärt sig memorera allteftersom han
lär sig nya saker. Det musikaliska minnet fungerar fortfarande perfekt,
som tur är. Ett aber är att han inte längre kan spela primavista:
- Men kör jag igenom en låt ett par tre gånger, så
sitter allt där.
Under konvalescensen lärde han sig jobba med datorn och hantera musikprogrammet
”Sibelius”. Hans mentor var den kände dragspelspedagogen
Ingemar Nilsson vid Framnäs folkhögskola.
Musiken har alltid haft en central plats i Owe Marklunds liv.
Hu skulle det bli nu?
Till sin stora glädje kunde Owe komponera igen. Fingrarna och hjärnan
började samarbeta. Kompisarna kom hem och stöttade. Genom tuff hjärnträning
med musik och schack har Owe nu kommit så långt att han än
en gång lyckats lära sig spela pianodragspel.
-Tidigare spelade jag både knapp och piano precis lika bra, men det
är förunderligt hur hjärnan funkar. Nu är knappspelet
väck ur huvudet. Det är som om en fil flippat ur datorn. Men jag
spelar igen! Arvidsjaurs dragspelsklubb är naturligtvis flaggskeppet
men sen kommer Arvidsjaurs Swingfemma där jag spelar tillsammans med
Felix Östlund, vibrafon, Loyd Valdemark, klarinett, min son Kent, bas
och Ulf Backman, trummor.
Owe Marklunds råd till andra som drabbats av liknande elände:
Ge inte upp. Det kommer en bättring så småningom även
om det kan ta tid.
Men man behöver hjälp. Jag har min fru Inga Britt och hennes kärleksfulla
hantering av problemen – och så mitt älskade dragspel.
Owe Marklund fick Arvidsjaurs kommuns kulturpris 2001.
FOTNOT: Du kan lyssna till Owe Marklunds midifiler och även hämta
hem från hans hemsida:
http://user.tninet.se/~bnw427q
Stig Nahlbom
Owe Marklund i Arvidsjaur – klarade sin stroke och spelar igen.
INGEMAR NILSSON PEDAGOG OCH TALESMAN FÖR DRAGSPELET.
Idag vill jag presentera INGEMAR NILSSON numera pensionerad musiklärare-musiker från Roknäs utanför Piteå. INGEMAR har arbetat åt Kommunala musikskolan, Framnäs musikskola och Musikhögskolan i Piteå. INGEMAR kom till Piteå 1968 efter att har varit musiker i olika sammanhang
Så
här säger INGEMAR själv:
Jag har levt på mitt dragspel, sedan jag tog realen i Falun 1952. Först
som dansmusiker i olika sammanhang och som lärare för Hagström
Musik. 1968 var jag less på allt turnerande och sökte mig till
Framnäs i Piteå. Där tog jag min musiklärarexamen 1972
på pedagoglinjen, som det då kallades. Jag var nog den förste
som utexaminerades på en svensk musikhögskola, med accordeon (det
malliga namnet för dragspel med melodibas) som huvudinstrument. Mogens
Ellegaard var min lärare i 3 år och vi hade ett väldigt gott
samarbete. Min begeistring över att ha kunnat få studera dragspel
med melodimanual även i vänster hand, viste inga gränser. Jag
trodde blint på att detta då ganska nya instrument, skulle erövra
världen, speciellt bland dragspelarna. Nu har det kanske inte blivit
fullt ut som jag trodde då, men instrumentet fick en helt annan status
hos musikintelligentian, den saken är klar. Nu har dragspelet minskat
distansen till dom så kallade ädlare instrumenten, exempelvis violin,
klarinett osv. Jag mins när jag kom till Framnäs med mitt dragspel.
Många undrade vad jag hade där att göra, med mitt undermåliga
instrument. När det sen visade sig att jag hade kontrabas som biinstrument,
så blev jag accepterad.
Under en lång följd av år har jag haft förmånen
att få samarbeta med Ingemar i olika musikaliska sammanhang. Han är
en driven pedagog och har stort kunnande och förmåga att entusiasmera
sina adepter.
Sedan 5 år tillbaka har ingemar varit min mentor när det gäller
datakunskap.
Jag har i alla år varit intresserad av att komponera melodier men jag behärskade inte arrangeringskonsten så där blev det INGEMAR som fick ta vid. Han skrev arr. på löpande band. Det resulterade i ett flerårigt intensivt samarbete mellan oss, med skivinspelningar och radioframträdanden varvade med framträdanden av allehanda slag.
I den vevan bildade INGEMAR , FRAMNÄS ACCORDEON-ENSEMBLE som bestod av hans elever från Framnäs Folkhögskola. En synnerligen välspelande grupp med synkronisering och nyansering som sitt främsta varumärke. PS.( För den intresserade finns det inspelningar att få tag i genom undertecknad)DS.
Den här bilden visar Framnäs Accordeonensemble vid en inspelning
med musik av Owe Marklund. Medverkande är från vänster överst:
Seth Lindell, Sture Kuusisalo och Roger Stenberg. Undre raden: Hendry Sjöström,
Susanne Erlandsson och Ingemar Nilsson.
1987
bildades Norrbottens Stora Dragspels-Orkester. Orkestern bestod av de 22 främsta
dragspelarna i länet samt 3 välmeriterade dragspelare från
Skellefteå. Ingemar utsågs till ledare.
Träningarna startade i februari 1987 och vi träffades 5 ggr. innan
det blev dags för generalrepetition i Boden 87-04-06 kl. 11.00.
Konserten, som var en mix av allehanda musikarter blev en stor succe och vi
musiker kände oss tillfreds över att vi hade lyckats att genomföra
projektet till fullo.
Därefter hastade vi iväg till Piteå där vi skulle ge
en final-konsert i samband med en radio och filminspelning.
De melodier
som framfördes i Piteå var följande:
1.Folkdans nr 2
2 Mor Elins vals
3 Air
4 Rysk folksång
5 Western Fantasy
Publiken var synnerligen nöjd med konserten och det gladde oss medverkande, då publiken var så pass blandad. Succen berodde till stor del på Ingemars gedigna insats, han var ju the bandleader.
År
2002 hade vi i samband med en jazz-konsert satt ihop ett gäng med Ingemar
i spetsen på syntdragspel, dragspel, klarinett, trummor och bas där
Ingemar hade gjort helfina arr. på bl.a. Billie`s Bouce, Have you met
miss Jones?, Let`s get away from i all, Tenor Madness och There will never
another you. Ett uppskattat program för jazz-diggarna där Ingemar
fick många tillfällen att leva ut helt och fullt i sina solon.
Att Ingemar är en skicklig arrangör kan ni få höra om
ni går in på hans hemsida: http://www.dragspelare.com
Där hittar ni en massa godis som ni dragspelare kan hämta hem, det
är bara att välja.
Som den
populär dragspelare han är har Ingemar han gott om spelningar året
om.
/
Jag saxar följande ur NORRBOTTENS-KURIREN: Hyllningskonsert till Arno
Gullberg. Jazz i Piteå, Cocney, Piteå Stadshotell, onsdag 11 dec.
2002.
Det var fullsatt från allra första accordet, en publik som förvisso
bestod av generationskamrater med många goda hågkomster.
Allra först i raden var dragspelaren Ingemar Nilsson, tidigt arbetskamrat
med Arno Gullberg på Framnäs folkhögskola, som direkt anslag
tonen med ett förstklassigt spel, smakfullt och variationsrikt och också
med den evigt gröna repertoar, som nu återigen gångbar. Det
var örhängen som JUNE NIGHT, LOVE IS HERE TO STAY out OUT OF NOWHERE
och så POLKA DOTS AND MOONBEAMS, som Ingemar Nilsson arrangerade för
Arno Gullberg med stråkensemble som bakgrund – en sådan
koppling hade ju Charlie Parker och Dizzy Gillespie till många jazzpurister
förskräckelse kommit på några år tidigare./
Owe Marklund
Ingemar Boman i Rökå har
60 år i dragspelets tjänst.
Han
började spela som 11-åring och några år senare kom
hans första ”riktiga” spelning, på ett bröllop.
Sedan dess har det blev många spelningar och i dag kan han se tillbaka
på 60 år i dragspelets tjänst.
Möt Ingemar Boman, 72, från Rökå, dryga dussinet mil
väster Skellefteå. Då vet ni precis var det är.
Owe Marklund tog bilen och åkte hem till Ingemar Boman. Här har
ni mötet:
” Ingemar Boman är en sann speleman som med glädje tar på
dragspelet. Han är en stor, trygg och ödmjuk person som lever ut
allt som finns inom honom när han exekverar sin musik.
Ingemar växte upp i en stor familj med åtta pojkar och två
flickor. Flera av syskonen är också musikaliska och själv
har han en son som redan som 11-åring började kompa sin far.
Ingemar kom tidigt ut i förvärvslivet och som 12-åring började
han på sågen i en grannby och staplade bräder. Det var ett
slitsamt jobb för en ung grabb, men alternativen var inte så många
på den tiden. Lönen var 70 öre per timme och arbetstiden 48
timmar i veckan. Tufft så det förslog.
Vid 11 års ålder började han alltså spela och 1949
kunde han kvittera ut sitt första gage efter en spelning på ett
bröllop. Festen började klockan 20 på kvällen och slutade
05:40 nästa dag…
Det var början på en lång karriär som underhållare
och musikant i många sammanhang, på fester och allehanda tillställningar,
själv eller med komp eller med Norsjö Accordion som han tillhört
i många år.
Ingemar Bomans store idol var, och är alltjämt, Andrew Walter.
- Det finns ingen som spelar så elegant som han en gång gjorde.
Han var kung, anser han. Det märks också på Ingemars spel
var sympatierna finns rent musikaliskt. Han spelar mjukt och vackert som sin
förebild.
Hans musiksmak är klar. Det är gladjazz som gäller även
om han spelar det allra mesta med bravur.
Ingemar Boman har hunnit med ett 20-tal egna kompositioner. Dit hör Bommarsundsminne
(vals), Pelles vals, Vals Anita (fransk), Lyckan kanske står på
din bro (ballad) och Småbrukar’n, en polka.
Jag har spelat igenom dem och jag är imponerad. Det fanns väl en
och annan som gjorde det svårt för sig när de försökte
spela Småbrukar’n på knappdragspel, men efter några
tips så konstaterade åtminstone en: hur dum får man va…
Ingemar är också en stor beundrare av Lasse Dahlqvist och Evert
Taube. Han betraktar de båda som ordkonstnärer. När Ingemar
berättade att han själv brukar skriva texter så fick jag också
ett smakprov på hans lyriska sinnelag i ”Lyckan kanske står
på din bro”, en ballad med vackra harmonier.
Den klingade gott i mina öronen när jag åkte norrut och hem
efter en minnesrik dag med musik och gemyt.
Tack för den Ingemar!”
OWE MARKLUND