Ang denna websida: Jag äger dessa ord!
Innehållet får gärna citeras, om referensen anges.
 
Göteborgs Universitet  
Institutionen för geovetenskaper  
Projektarbete 
Författare: Gustaf Nelhans  
Handledare: Mats Olvmo  
971110, utökad 980519

Vad är geomorfologi?
-En litteraturstudie över ämnets teoribildning
och vetenskapliga utveckling.
 

Abstract

    Syftet med detta arbete är att visa på hur man resonerar och reflekterar över geomorfologins kunskapsområde som ett led i teoribildningen och den vetenskapliga utvecklingen inom området. 

    Som metod användes litteraturstudie. Tre textböcker och 14 artiklar publicerade i naturgeografiska och geomorfologiska tidskrifter under de senaste tolv åren utvaldes för analys. 
    Analysen visar att geomorfologi är en egen vetenskap. Ämnet har dock sin grund i både naturvetenskapliga teorier och samhällsvetenskapliga metoder och kan därför benämnas tvärvetenskaplig. Debatten som analyserats i detta arbete visar att det finns många intressanta vägar för framtida utveckling av geomorfologin. Arbetet framför behovet av en ständigt pågående inomvetenskaplig debatt som grund för utvecklingen av geomorfologi. 

    Sammanfattningsvis visar arbetet att det behövs en fortsatt vetenskaplig debatt som grund för den framtida utvecklingen av geomorfologi. 

     

    English abstract

    The aim of this text is to enlighten the processes in which reasoning and reflections are being made in geomorphology's area of knowledge as a means in the building of theories and in the scientific development in the area. 

    Literature study was used as method for this text. Three textbooks and fourteen articles, published in journals of physical geography and geomorphology during the last 12 years were chosen for analysis. 

    The following questions are asked in the text: 
     

    • What views of geomorphology as a discipline are reflected in the current debate? 

    • Is geomorphology an independent discipline? 
      What is the relationship between geomorphology and other branches of science? 
    • The forthgoing development of the geomorphologic area of knowledge. 

    • Which theoretical aspects are the bases of geomorphologic method? 
      What future possibilities are there for geomorphology as an independent branch  
      of science or as a cross science?
    The analysis shows that geomorphology is a science of its own. The subject has its base in both scientific theories and social science methods and can therefore be named cross-scientific. The debate, which has been analyzed in this text, shows that there are many interesting ways for the future development of geomorphology. 

    To sum up this text brings forward the need of a continually forthgoing philosophic debate in the area of geomorphology as a base for future development.

 

Innehåll

Abstract
Innehåll
Inledning
Bakgrund
Metod
Vilken syn på geomorfologi som disciplin speglas i den aktuella debatten inom ämnet?
Utgör geomorfologi en självständig disciplin?
I vilket förhållande står geomorfologi till näraliggande vetenskaper?
Hur utvecklas det geomorfologiska kunskapsområdet?
Vilka teoretiska aspekter ligger till grund för geomorfologisk metod?
Vilka framtidsmöjligheter har geomorfologi som självständig respektive som tvärvetenskaplig disciplin?
Diskussion
Konklusion
Litteratur

  

 
 

Inledning

Inom universiteten har under de senaste decennierna en utveckling mot tvärvetenskapliga studier skett, där kunskaper från olika discipliner utnyttjas tillsammans för att studera en företeelse. Exempel på frågor där tvärvetenskapliga studier står i blickpunkten är människan och naturen (humanekologi), samt människan och teknologin (humanteknologi). Ett tredje exempel är ämnet geomorfologi. Att geomorfologi har en tvärvetenskaplig bas uppvisas genom att ämnet i de flesta länder är inordnat under samhällsvetenskaplig fakultet inom institutionen för geografi, samtidigt som ämnet i litteraturen oftast associeras till geologi. Det är också ur det senare ämnet som geomorfologin har utvecklats (Tinkler, 1985). Att geomorfologi har en bred bas utvisas också av att man vid Göteborgs Universitet kan studera naturgeografi och geomorfologi antingen vid den kulturgeografiska institutionen eller vid institutionen för geovetenskaper. 

Under 1990-talet har det i flera naturgeografiska och geomorfologiska tidskrifter pågått en diskussion om huruvida geomorfologi är en självständig disciplin, samt om det inom ämnet finns specifika metoder att få fram ny kunskap. Geomorfologins historiska bakgrund och utveckling har under samma tid belysts i flera böcker och artiklar. 

Det övergripande syftet med detta arbete är att visa på hur man resonerar och reflekterar över geomorfologins kunskapsområde som ett led i teoribildningen och den vetenskapliga utvecklingen inom området. 
  

Bakgrund
Disciplinen geomorfologi definieras allmänt som "…studiet av tidigare, nuvarande och framtida landformer, landskapets sammansättning, och ytprocesser på jorden och andra planeter." (Rhoads & Thorn, 1993, s 288). Liknande definitioner ges av Tinkler (1985), Clowes & Comfort (1987), m fl. 

Den historiska utvecklingen av geovetenskaperna och geomorfologi är beskriven av bland andra Tinkler (1985), Beckinsdale & Chorley (1964, 1973, 1991) och Gould (1987), på vilka följande avsnitt bygger. 
 
Ordet geomorfologi kom i allmänt bruk på 1890-talet, men jordytans former och de processer som förändrar dess form har intresserat människan i alla tider. Fram till slutet av 1700-talet var de delar av geovetenskapen som nu hänförs till geomorfologi en betydande del av ämnet geologi, tillsammans med den växande gruvindustrins intresse för mineral och bergarter (Tinkler 1985, s 4). Den tidiga geologins företrädare stod enligt myten under ett starkt påbud, att jordens historia finns nedtecknad i ett, och endast ett dokument: Bibeln. Goulds (1987) tolkning av Figur 1 får här stå till grund för denna syn. Thomas Burnets figur läses medsols (1-7), med början i Jesu vänstra fot. Gud skapade världen ur kaos på sex dagar, vilade på den sjunde (1) och hade därmed skapat Edens lustgård (2). På förekommen anledning befallde han syndafloden över jorden för människans brott mot hans lagar (3). Jordens nuvarande utseende är ett resultat av floden och består av ett sönderkrossat och förstört landskap (4), men på den yttersta dagen skall Gud befalla elden över jorden (5), som täcks av ett asklager (6) (ett nytt Eden, slätt och utan särdrag), innan den slutligen blir en stjärna (7) (kaos). De tidiga geologerna hade alltså att sammanlänka denna världsbild med den värld de empiriskt kunde förnimma i landskapet. 

Här stod landskapsutvecklingen i särskilt intresse för debatten genom frågan om den bibliska flodens påverkan på jorden, vilket gav upphov till två centrala problem. För det första var den tidsskala som Bibeln angav för de processer som skapat jordens yta för kort (År 1654 beräknade den anglosaxiske biskop Ussher att skapelsen skedde den 23 oktober 4004 f Kr och syndafloden mellan 7 december 2349 och 6 maj 2348 f Kr) (Tinkler, 1985). För det andra måste den bibliska floden och de krafter som måste verkat under denna för att kunna utveckla de storskaliga landformerna på jorden varit exceptionellt stora. Detta är en bild av jordens historia som en vektor med en oundviklig början och ett lika oundvikligt slut, med en i stort sett ständigt pågående erosionsperiod. I takt med att kyrkan gradvis släppte sitt grepp om vetenskapen i form av den ovan nämnda katastrofism/'creationism'-synen på världsbilden kunde den moderna geologin växa fram. 

Här står jordens enorma tidsspann och synen på de uppbyggande och förstörande krafterna som hela tiden återkommande i fokus. Gould (1987) beskriver detta som en cyklisk syn på jordens utveckling, med en bild av jorden som en maskin. 
 
James Hutton (i sin 'Theory of the Earth', 1795), och hans förste uttolkare John Playfair ('Illustrations to the Huttonian Theory of the Earth', 1802) hade ett viktigt trumfkort för sina argument om återkommande uplift och erosion i jordens långa historia. De kunde påvisa sk 'unconformities', (figur 2) "…en fossil erosionsyta, ett hål i tiden som skiljer två bergartsbildande episoder. 'Unconformities' är ett direkt belägg för att jordens historia inkluderar ett flertal cykler av deposition och 'uplift'" (Gould, 1987). 

Huttons teori om jorden var dock enligt Gould (1987, s 72) fortfarande ett resultat av rationalistiskt tänkande och inte ett resultat av observationer i naturen och empirisk kunskap. (Gould påpekar att Hutton vid skrivandet av den första upplagan av sin "teori" endast hade sett granit vid ett enda tillfälle och att denna blottning på inget sätt kunnat stödja hans teorier. Han hade dessutom aldrig sett en 'unconformity'.) 

Lyell, känd som den moderna geologins förste uttolkare, kan enligt Gould (1987) inte heller riktigt leva upp till sin gloria som den förste empiristen, eftersom hans verk, 'Principles of Geology' (1830) i första hand inte är en lärobok som summerar den tidens geologiska kunskap på ett systematiskt sätt, utan som ett långt argument för vad som senare kom att kallas 'uniformitarianism'. Med Lyells egna ord, underrubriken till 'Principles…': "ett försök att förklara de tidigare förändringarna i jordens yta med referens till nu förekommande orsaker." (Gould, 1987, s 105). I denna vision förvägrar Lyell all övernaturlig inverkan på jordens utveckling i det att han säger att alla processer som någon gång verkat på jorden fortfarande är verksamma. Denna idé gav också upphov till en ny utveckling inom geologin, där man på basis av kunskaper om lagbundenheten i nu pågående processer försökte beräkna ålder och hastighet för sedimentation eller andra geologiska processer: Om man känner till ackumulationshastigheten för sedimentation på havsbotten på ett visst ställe, kan man genom att mäta lagrets tjocklek bestämma dess ålder. (Detta exempel är lite för enkelt för att beskriva begreppet 'uniformitarianism'. Jag vill hänvisa till Gould (1987) och hans utförliga tolkning.) 'Uniformitarianism' är i dag en av grundstenarna i alla vetenskaper i betydelsen att alla egenskaper och processer som verkar idag och på denna punkt också har verkat i förgångna tider, och kommer att verka i framtiden, såväl här, som i andra delar av universum. 

När ämnet geologi senare under förra århundradet utvecklades som vetenskap och delades upp i underavdelningar, medförde detta att geomorfologin med dess tonvikt på studiet av nu pågående processer förlorade kontakten med sitt ursprung (Tinkler, 1985). Utvecklingen av ämnet geomorfologi blev i stället starkt rotad i olika nationella skolor (Tinkler 1985, Beckinsdale & Chorley 1991). Beckinsdale & Chorley delar upp geomorfologin kring sekelskiftet fram till mitten av 1900-talet i fyra nationella skolor: USA, Tyskland, Frankrike och Storbritannien, samt en utveckling i andra delar av världen, som mer eller mindre skiljer sig från dessa. Under samma period skiljer sig t ex den skandinaviska geomorfologin från de huvudsakliga inriktningarna i det att den främst var inriktad på kvartära processer (Beckinsdale & Chorley 1991, s 181-182), vilka i högre grad påverkat vårt landskap än vad de påverkat övriga Europa och USA. 
 
Den amerikanske geografen Davis beskrivning av erosioncykeln 1899 och hans försök till förklaring av landskapsutveckling har haft oerhört stor betydelse inom alla skolor och medförde i förlängningen ett paradigmskifte. Teorin som grundas på begreppen struktur, process och stadium (Rapp, 1986) och uppdelning av landskapets ålder, från ungt till moget till gammalt (figur 3), har blivit föremål för mycket kritik sedan den formulerades, men Tinkler (1985, s 172) väljer dock att beskriva dess katalytiska effekt på geomorfologin och visar hur den ofta fortfarande är den mest passande ramen för beskrivning av sluttningsformer och landskapsutveckling. 

Teorin om plattektonik blev allmänt vedertagen under slutet av 1960-talet. En annan teori, 'Dynamic equilibrium' (dynamisk jämvikt) hade utretts redan från 1950 (Schumm & Lichty, 1965). Denna teori förklarar att "…alla delar av landskapet samtidigt är i jämvikt även om de anpassar sig till nya förhållanden." (Tinkler 1985, s 189-190). 'Dynamic equilibrium' innebar ett avståndstagande från beskrivningen av förändring av landskapet med tiden på basis av Davis erosionscykler. Instiftandet av begreppet var grunden till den sk processgeomorfologin som till stor del tar sin utgångspunkt i fysiken. Tiden är här inte den faktor mot vilken processerna skall utforskas, utan de skall studeras isolerade från omvärlden. 

Dessa sistnämnda teorier är också exempel på betydande modeller, utvecklade under 1900-talet. När geomorfologin omkring 1960 skiftade inriktning från deskriptiva studier av regionala landskap till studier av landformande processer innebar detta ett paradigmskifte (Rhoads & Thorn 1992). Den nya inriktningen betonade mätning och kvantifiering av processer och form i mindre skala. 

Idag tycks utvecklingen inom geomorfologi gå mot en återgång till mer kvalitativa studier (Phillips 1992). Det har dock under lång tid funnits meningsskiljaktigheter mellan företrädare för processgeomorfologin och den deskriptiva geomorfologin. Schumm och Lichty (1965) påtalade tidigt dessa skiljaktigheter och de argumenterade för en tredje "mittväg" mellan de båda lägren i det att de betonade skalans betydelse för valet av metoder i geovetenskaplig forskning: "I studiet av geomorfologiska processer angriper geovetare moderna problem, och det spatio-temporala omfånget i deras forskning är avsevärt beskuret. Detta är nödvändigt om kunskaper om processer skall utvecklas; emellertid får i detta arbete den historiska aspekten på landskapsutveckling eller tidsdimenensionen inte försummas." (Schumm & Lichty, 1965). De gör en uppdelning av det geovetenskapliga studiet i tre tidsskalor (Cooke et. al., 1993, s 95) (Figur 4): 


  • 'Cyclic time', (tiden som innefattar en erosionscykel).
  • 'Graded time', (den tid som innefattar begreppet 'dynamic equilibrium')
  • 'Steady time', (en bråkdel av 'graded time' oberoende av tiden)
Man kan enkelt uttryckt säga att i den första tidsskalan, 'Cyclic time' studeras landskapsutvecklingen i ett historiskt perspektiv, medan den i den sista, 'Steady time' studeras ur processgeomorfologisk utgångspunkt. 

I dag kan en utveckling av kaosteori och dynamiska system som nya metoder för beskrivning och tolkning av naturen skönjas, i enlighet med Schumm och Lichtys resonemang (se avsnittet om framtiden i denna text). 

Den debatt om geomorfologins vetenskapliga grund som har pågått sedan mitten av 80-talet har fått näring av den ökade medvetenheten om svårigheterna med att definiera disciplinen och att den saknar egentlig fokus och inriktning, något som Smith (1993) ser som en vetenskaplig kris. Smith framhåller att geomorfologin därigenom befinner sig vid en korsväg. Andra forskare anser att man endast med hjälp av irrationella faktorer, till exempel överdrivna hypoteser (beskrivna av Davis 1926), slumpen, sunt förnuft, briljans och/eller metafysiska principer, kan få till stånd en utveckling av geomorfologin som vetenskap (se bl a Baker & Twidale 1991, även Rhoads & Thorns kritik av deras arbete, 1992). 

Mot dessa sistnämnda förslag, som inte passar in i traditionell syn på vetenskap, står vetenskapsteori, dvs att utifrån analys av människans tänkesätt och naturens väsen, såsom beskrivits av filosofer från Platon till Popper, skapa en allmängiltig grund att bygga geomorfologisk vetenskap på. 

 

"Det är i tider av osäkerhet som oro över den filosofiska basen tenderar att stiga till ytan. I detta sammanhang kan filosofisk reflektion över dessa grundpelare vara terapeutisk och befriande, så länge man inser att vetenskaplig filosofi bara kan tjäna till att klargöra naturen av de problem och val som man står inför, snarare än att lösa dem."     (Bassett, 1994). Det är den historiska utvecklingen tillsammans med mina egna erfarenheter av att det ämne jag studerar är oklart definierat, vad gäller teoretisk grundval, tillhörighet till fakultet, och institution som är utgångspunkt för detta arbete. 

Mot denna bakgrund vill jag i detta arbete belysa följande frågeställningar: 

  1. Vilken syn på geomorfologi som disciplin speglas i den aktuella debatten inom ämnet?
  1. Utgör geomorfologi en självständig disciplin?
  2. I vilket förhållande står geomorfologi till näraliggande vetenskaper?
  1. Hur utvecklas det geomorfologiska kunskapsområdet?
  1. Vilka teoretiska aspekter ligger till grund för geomorfologisk metod?
  2. Vilka framtidsmöjligheter har geomorfologi som självständig respektive som tvärvetenskaplig disciplin?
 

Metod

Detta arbete är utfört som en litteraturstudie. Litteraturen har använts till att söka svar på de frågeställningar som presenterades tidigare i texten. 

Vid litteratursökningen har jag först och främst använt mig av de databaser som Universitetsbiblioteket i Göteborg tillhandahåller över Internet. För sökning efter artiklar ur vetenskapliga tidskrifter och böcker användes de geovetenskapliga databaserna, GeoBase och GeoRef, samt de tvärvetenskapliga databaserna Science Citation Index och Current Contents. Sökorden anges i tabell 1. Jag har sedan begränsat mig till att studera de källor som finns tillgängliga på Geovetarcentrums bibliotek och på Biomedicinska biblioteket. 

Tabell 1: Sökord för artiklar. Alla sökord åtföljs av huvudordet 'geomorphology' och booleskt 'OCH'.  

 
applicable  epistemology  paradigm 
classification  future  perspectives 
concept  history of  philosophy 
critical  identity  relation 
development  methodology  science 
discipline  origin  trends in 
empiric  quantitative   
 
För ytterligare sökning efter böcker och kongresslitteratur som finns tillgängliga på svenska och nordiska bibliotek användes databaserna Libris och Bibsys. Sökorden där har endast varit "geomorphology OR geomorfologi" utan tillägg av sökorden enligt tabell 1, på grund av det relativt begränsade antalet titlar inom ämnesområdet (ca 1100 i Libris och 350 i Bibsys). 

Vidare har Internets World Wide Web använts för sökning av kompletterande information och bakgrundsdata vad gäller tidskrifter och författare såsom deras institutionella tillhörighet och akademiska status. 

De texter som granskats närmare valdes genom bedömning av sökresultatens titlar och abstrakt med avseende på överensstämmelse med mina frågeställningar. Genom att jämföra tidskrifters namn med tidskriftslistor från biomedicinska och geovetarcentrums bibliotek har jag sedan kunnat erhålla relevanta artiklar. Den litteratur som jag slutligen valde ut för analys bestod av 14 vetenskapliga artiklar inklusive "editorials" och 3 textböcker, som enligt min uppfattning angripit de frågor jag önskar få belysa på ett vetenskapligt korrekt sätt. 

För att bekräfta att de valda texterna speglar den pågående debatten om teoribildning inom geomorfologi och för att kontrollera att i princip inga relevanta texter hade undgått att komma ifråga vid urvalet, studerade jag även referenslistor i artiklar och böcker och databasen Science Citation Index (SCI). Referenserna har använts för att följa kunskapsutvecklingen bakåt i tiden och SCI användes för att följa denna framåt i tiden. 

Ur de slutligen valda och lästa texterna har jag tolkat ut det som kunnat belysa mina frågeställningar. Alla citat i texten är översatta från engelskan av mig. 
  

Vilken syn på geomorfologi som disciplin speglas i den aktuella debatten inom ämnet?

Utgör geomorfologi en självständig disciplin?  

Rhoads & Thorn (1994) anger den "filosofiska självstudien" av geomorfologin som ett medel att värdera disciplinens roll inom vetenskapen som helhet och som en väg att förklara och innefatta metodologisk mångfald. De skriver att geomorfologer i allmänhet är ganska säkra i sin roll som naturvetare. Geomorfologer ser sig som empirister och tyr sig till antingen logisk positivism eller kritisk rationalism. 

Vetenskapsmän såväl som vetenskapsfilosofer har samma mål: att begripliggöra den värld vi lever i. Praktiserande vetenskapsmän försöker uppnå detta mål genom direkt interaktion med världen, medan vetenskapsfilosofen medverkar till uppnåelsen av målet genom att studera vetenskapens natur. Filosofer påminner vetenskapsmännen om att de är en del av världen, och inte neutrala iakttagare som ser in från utsidan. De studerar styrkor och svagheter hos vetenskapen som kognitiv process riktad mot att skapa en klar, säker och giltig kunskap om världen. Denna typ av analys ger grunden för vetenskapliga anspråk på kunskap samtidigt som den garanterar att vetenskapen som helhet inte blir för självsäker på säkerheten eller sanningen hos denna kunskap. Sålunda har varje vetenskap en nödvändig relation med filosofi, skriver Rhoads och Thorn (s 91). 

Nuvarande synpunkter inom vetenskapsfilosofin grundar sig i en otillfredsställdhet med den logiska positivismen/empiricismen som dominerat vetenskapsfilosofin under första hälften av detta sekel. Logisk positivism representerade ett försök att avgränsa vetenskap från ickevetenskap genom att eliminera metafysiska, icke observerbara teoretiska element från vetenskapliga teorier. Detta perspektiv innebär sålunda att vetenskaplig kunskap är begränsad till det observerbara. Den logiska empiricismen hävdar att observation är grunden för kunskap och att empirisk kunskap nås oberoende av bakomliggande teori. Teoriutveckling ses som ett växande från observerbara fakta till teoretiska generaliseringar. De anser också att vetenskapliga framsteg sker genom ackumulationen av verifierade empiriska sanningar och en samtidig begränsning av antalet teorier genom sammanslagning av konkurrerande teorier till mer sammansatta. 

Mellan 1960 och 1980 utvecklades tre alternativa perspektiv till den logiska positivismen inom vetenskapsfilosofin (Rhoads och Thorn 1992, 1994): 

  • Konstruktivism, som innebär att teoribehovet i en vetenskaplig metodologi resulterar i en verklighet som är konstruerad utifrån den teoretiska tradition (paradigm) till vilken en grupp vetenskapsmän tillhör. Vetenskapshistorien ses inte som en utveckling mot sanning, utan anses ske som en växling mellan olika perspektiv på verkligheten. En observation kan vara felaktig och är därför endast hypotetisk. Enligt konstruktivismen är vetenskapens mål att lösa problem, inte att söka sanningen.
  • Postpositivistisk empiricism är en doktrin som innebär att allt vetande kan reduceras till vetenskapen om det observerbara. Denna kunskap är inkapslad i empiriska lagar, som relaterar observerbara tidigare förhållanden till observerbara händelser av intresse. Den tillåter dock beskrivning av icke observerbara fenomen, om dessa kan tolkas med hjälp av teorier skapade utifrån observerbara fenomen.
  • Vetenskaplig realism är synen att objektet för den vetenskapliga forskningen och för vetenskapliga teorier existerar oberoende av vår vetskap om det och att vetenskapens mål är att beskriva och förklara både de observerbara och de icke observerbara aspekterna hos en oberoende existerande värld. Enligt det realistiska synsättet blir successiva vetenskapliga teorier mer sanningslika med tiden. De flesta geomorfologer ansluter sig till detta perspektiv (Rhoads och Thorn 1994, s 99).
  • Rhoads och Thorn (1994) anser att geomorfologer kan utveckla en bättre förståelse för de vetenskapliga grunderna inom deras kunskapsområde genom filosofisk analys. De ger exempel på frågor som bör kunna besvaras för att man skall kunna avgränsa geomorfologi som självständig disciplin inom vetenskapen: vad utgör en vetenskapligt acceptabel förklaring; finns det olika typer av vetenskapliga förklaringar, och, om så är fallet, i vilket förhållande står de till varandra; vad är en geomorfologisk teori; i vilken utsträckning är geomorfologisk kunskap en produkt av sociala, politiska och etiska faktorer; är geomorfologer problemlösare eller sanningssökare; hur styrker och försvarar geomorfologer sina anspråk på kunskap; är dessa metoder överensstämmande med fältets mål; och hur är svaret på dessa frågor lika eller skilda från de svar som ges av andra vetenskaper? 

    De tre nutida filosofiska perspektiven bör vid den filosofiska analysen av geomorfologi kompletteras med studier av filosofiska perspektiv inom andra ämnen, som fysik och biologi, skriver Rhoads och Thorn. De anser dock att man inte kan förutsätta att ett filosofiskt ramverk för geomorfologi endast är en upprepning av andra discipliners filosofi. "Eftersom geomorfologi innefattar bestämda typer av naturliga system som innefattar samverkande fysiska och biologiska element och använder sig av karakteristiska undersökningsmetoder, kan ämnet inte bli reducerat till de underliggande disciplinerna." (s 98). 

    Rhoads och Thorn betonar en bakomliggande idé för alla de tre nuvarande filosofiska perspektiven. Dessa innefattar samtliga synen på behovet av teorigrund för vetenskaplig observation. "…de flesta filosofer är överens om att vetenskaplig observation inte bara kan jämställas med perception; det är istället en komplex process som innefattar identifikation, tolkning och beskrivning." (s 99). Detta kontrasterar skarpt med den teori-neutrala tolkningen av observation som enligt författarna är den till stor del rådande synen inom geomorfologi (s 98). 

    Att anlägga filosofiska perspektiv på vetenskapen leder enligt Rhoads och Thorn till utökad disciplinär enhet inom geomorfologin. Stridigheter inom disciplinen grundar sig idag på skillnader i forskarens val av styrande principer, typer av vetenskapliga argument och utmärkande drag hos teorier. Dessa stridigheter kan enligt Rhoads och Thorn inte lösas inom vetenskapen själv, då dessa frågor är av filosofisk natur. Den filosofiska diskursen kommer istället att näras av skiljaktigheter i vilket synsätt som tillför det klaraste perspektivet på geomorfologi. Inom den filosofiska diskursen sker således ingen värdering av specifika metoder i rätt och fel, utan de bestäms istället "av i vilken utsträckning skilda synsätt har nått samstämmighet kring vilka frågor som är centrala i en specifik debatt och av graden av rationell förfining hos argumenten." (s 100). 

    Rhoads & Thorn (1993, s 298) skriver att geomorfologin har lidit av en identitetskris sedan ämnet instiftades vid slutet av 1800-talet. De menar att krisen (i USA) uppkommit av uppdelningen av geomorfologi mellan geologi och geografi. Geologerna har traditionellt fokuserat på tidsaspekter hos geomorfologiska system, medan geografer har fokuserat på rumsliga aspekter. De anser vidare att på grund av att geomorfologin genomgått åtminstone ett paradigmskifte under detta sekel, från långsiktig landskapsbeskrivning till småskaliga processtudier, har denna identitetskris ytterligare fördjupats. 

    Ritter (1996) pekar på att vid mindre institutioner lever kvartärgeologen/geomorfologen en undanskymd tillvaro. I bästa fall, skriver han, förstår kollegor inom övriga geovetenskapliga ämnen inte kvartärgeologi och geomorfologi; i värsta fall tolereras dessa båda ämnen endast pga att de lockar studenter, men om möjligheten gives, skulle ämnenas företrädare bytas ut mot "riktiga geovetenskapsmän". 

    I vilket förhållande står geomorfologi till näraliggande vetenskaper? 

    Gerrard (1993) beskriver geomorfologin som en disciplin med bred sfär: "De flesta geomorfologiska system är extremt komplexa och uppvisar ett inbördes förhållande mellan variabler såsom klimat, geologi, jordarter, vegetation och morfologi." Han tillägger att "Många landformer uppvisar också evolutionsförändringar över stora tidsperioder." och att dessa förhållanden hjälper till att förklara varför det har varit så svårt att skapa en komplett modell över landskapsutveckling.". 

    Förhållandet mellan geomorfologi och andra vetenskaper har närmare beskrivits av Tinkler (1985): A short history of geomorphology. 

    De rena basvetenskaperna, matematik, fysik och kemi förmedlar de grundläggande begreppen för förståelsen av naturen i alla dess skalor, från subatomära partiklar till astronomiska begrepp. Utifrån dessa kan man sedan utveckla de kunskaper som här relateras till geomorfologin. 

    Som nämnts i bakgrunden utvecklades geomorfologin ur geologin. Därifrån avgränsades ämnet vid slutet av förra århundradet till att studera de processer som sker och de former som bildas i jordens yta. En annan avgränsning är att geomorfologin till stora delar studerar nu pågående processer (Tinkler, s 4). 

    De inom klimatologin studerade atmosfäriska processer som verkar över jordens yta, i alla skalor, tillhandahåller flera grundläggande katalysatorer för att bestämma vilka typer av processer som verkar på jorden för att frambringa dess landformer. Temperatur och fuktighet är viktiga faktorer som påverkar t ex vittringsprocesser och deras fördelning i tid och rum har därför hög relevans för geomorfologi. 

    Vittringsprocesser i land/luft-gränsen ger upphov till regolit (vittringens slutprodukter), i vilken jordmåner bildas. Dessa jordmåner har varit av intresse för människan som jordbrukare. Förekomst eller frånvaro av jord är också en grundläggande kontroll för hur landskapets morfologi utvecklas, eftersom förekomst av jord och dess karaktär beskriver balansen mellan krafter som bildar och ackumulerar den och de krafter som eroderar. 

    Biologi finns representerat i geomorfologins intresseområden genom studiet av förhållandet mellan vegetation och geomorfologi, där myllan och atmosfären är intermediära. Många landformer har bildats under helt andra förhållanden än de som nu råder. Förändringar av vegetationstyp eller av de klimatologiska förutsättningarna har starkt påverkat olika landformande processer, t ex vittring och översvämningar. Ytterligare biologisk påverkan sker bl a genom växtrötters jordbindande egenskaper eller växters marktäckande förmåga. 

    Människans förmåga att på olika sätt förändra förhållanden i naturen vad gäller markanvändning, infrastruktur och växthuseffekten kan inte överdrivas, vilket vi påminns om och om igen av katastrofer. Miljövetenskap och geografi har därför mycket att tillföra geomorfologin för att öka förståelsen av effekterna av människans handlande. 

    Geomorfologins intresse för t ex storskalig erosion under långa tidsrymder delas med geofysiken. De resulterande förändringarna av belastning på jordens krusta ger upphov till isostatiska nivåförändringar hos landytan mot en referenshöjd. Mer lokaliserade belastningar som sjöar och deltan ger också upphov till deformationer av krustan. Kontinentala glaciationer har på samma sätt effekter på jordskorpan och även inom detta område har geomorfologin och geofysiken haft mycket utbyte. 

    Richards (1990) betonar att det inte bara är inom naturvetenskapen som geomorfologin hämtar sin styrka: "De experimentella vetenskaperna är bara en möjlig modell, som förser geomorfologer med idéer om "Hur man utför geomorfologi". En annan modell skulle kunna vara geomorfologisk sociologi då geomorfologin kanske kunde vara lika nära samhällsvetenskapen, som fysiken, pga 1) den öppna natur av system som ligger till grund för dess frågor 2) begränsningar hos förklaringar som är resultat av experimentella studier och 3) nödvändigheten av att teorier rekonstrueras utifrån studiet av mekanismer i skalor som passar landformer och kvartärtiden." 
       

    Hur utvecklas det geomorfologiska kunskapsområdet?

    Vilka teoretiska aspekter ligger till grund för geomorfologisk metod?  

    Rhoads & Thorn (1992) pekar på distinktionen mellan observation och teori. De går i polemik med Baker & Twidale (1991) som enligt de förra försvarar en anti- eller icketeoretisk syn på geomorfologin som vetenskap. Rhoads & Thorn går på djupet i sin tolkning av teorins roll i geomorfologisk forskning. De beskriver vetenskap som en "mänsklig aktivitet som söker generera ny, testad kunskap om den verkliga världen genom en systematisk undersökningsprocess". Genererandet av ny vetenskaplig kunskap utgörs av två steg, där det första är upptäckten av nya idéer och det andra bevisningen av dessa idéer genom testning. Således kan man argumentera att ny testad kunskap, till skillnad från idéer, uppnås först efter att teorier bevisats genom empirisk testning. Baker & Twidale (1991) menar att observation innebär aktiv kontakt med naturen, medan man genom att studera naturen utifrån en teori avskiljer sig från det objekt man studerar. Deras syn betonar rollen av irrationella faktorer (se sid 9) och avfärdas av Rhoads & Thorn då de förklarar att även de irrationella faktorerna är grundade i teori genom att människan kan lära sig och utvecklas genom exponering för teori. Vetenskap är en kognitiv process där teori försöker överbrygga klyftan mellan världen såsom den är och såsom vi förstår den. Teori genomsyrar således alla vetenskapliga aktiviteter. Vetenskapliga förklaringar är dock inte enbart baserade på generella lagar, utan måste även överväga den historiska fördelningen och händelsernas ordning i tid skriver Rhoads och Thorn (s 303). 

    Som sammanfattning av förhållandet mellan teori och observation skriver de: "teori och observation är symbiotiska element inom vetenskap: teori driver vetenskapen framåt, medan observation övervakar den." 

    Spedding (1997) identifierar en grundläggande konflikt mellan två extremer i geomorfologisk forskning, nämligen 1. tidsbundna deskriptiva regionala studier av landskapsutveckling och 2. icke tidsbundna analyser av processmekanik, utvecklade efter andra världskriget för att utmana de tidigare nämnda. 

    Det övergripande vetenskapliga perspektiv som utnyttjas inom geomorfologin idag kan sammanfattas som positivistisk. Denna forskningstradition baseras på synsättet att "sanningen helt och hållet representeras av observerbara fenomen och vetenskapligt verifierade fakta" (New Websters Dictionary, 1992). Spedding ser inom positivismen en uppdelning mellan vad han kallar en ahistorisk och en historisk syn. Den förra innebär att man med hjälp av sk funktionalistiska studier söker empiriska lagbundenheter med stöd av matematiska metoder. Den senare utnyttjar snarare sk realistiska metoder, i syfte att avtäcka ny kunskap om grundläggande fysiska processer. De båda skolorna delar synen på och ser det som självklart att vetenskap och forskning handlar om att studera förhållandet mellan orsak och verkan. Spedding ser också positivismen som ett enkelt men otillräckligt sätt att förpacka geomorfologin i ett slutet system där alla till systemet hörande variabler kan bestämmas. Detta slutna system leder till att man kan utnyttja "objektiva" teknologistyrda experiment och simuleringar för att göra förutsägelser utifrån kvantitativa data och resultat. 

    Sedan 1970-talet har den huvudsakliga forskningen inom geomorfologin enligt Spedding fallit inom det realism-reduktionistiska perspektivet, vilket han sammanfattar "-att skala upp alltmer raffinerade processmodeller-" för att lösa landskapsutvecklingens problem. Vad som behövs är bättre instrument, bättre dateringsmetoder, bättre datormodeller osv. Spedding anser att detta är en "disciplinär omogenhet" (s 262) hos geomorfologi, att förutsägande framgång hos en geovetenskaplig teori endast handlar om att applicera vetenskaplig metod med bättre precision. Han menar att en datormodell såväl som specifika laboratorieexperiment eller fältarbeten söker svara på en viss typ av frågor på ett visst sätt: "Modeller som isolerar vissa processer och utforskar deras effekter… …kan av sin natur inte ge en komplett förklaring av landskapsutveckling." (s 262). På samma sätt ser han förfinade dateringsmetoder som ett hjälpmedel i forskningsarbetet, men man kan inte ge dem egenskaper de inte har, de kan inte svara på frågor som de inte ställt. Speddings förslag till utveckling av ämnet geomorfologi bort från denna "instrumentalism" beskrivs vidare på sidan 18. 

    Richards (1990) företräder den realistiska syn där vetenskapens mål är att utveckla förklaringar baserade på identifikationen av nätverk som ligger under kausala mekanismer. Realismen vill alltså förstå verkligheten "som den verkligen är" (Bassett 1994). En viktig metod är reduktionism: att skala av lager för lager för att beskriva ett geomorfologiskt system. Richards ger ett exempel där man för att beskriva kemisk denudation måste studera de upplösande processerna. Dessa kräver kunskaper om kemiska processer och joners beteende. För varje lager som skalas av upptäcks nya underliggande förhållanden som i sin tur kan plockas isär osv. 

    Richards beskriver realismens syn på förhållandet mellan vetenskapen och den verkliga världen enligt följande: "En distinktion görs mellan 1. "verkliga", naturligt genererade mekanismer, 2. händelser och 3. empiriska observationer: 1. kanske inte ger upphov till 2. om inte de omständigheter som systemet är beroende av stämmer, och 2. är inte alltid representerad av exempel enligt 3... Dock, det är identifieringen av 3. som initierar sökandet efter 1.; de empiriska observationer som görs under experiment är inte i sig själva indikationer på att de genererande mekanismerna existerar." 

    Richards förespråkar det realistiska perspektivet framför den kritiska rationalismen. Inom det senare perspektivet måste man använda "överbryggande principer" för att binda samman en teori med en observation baserad på mätdata, då dessa data inte har någon direkt relation med det fenomen som studeras. Formuleringen av lagar inom det kritiskt rationalistiska perspektivet sker genom experiment, vilket innebär att förutsägelser av hypoteser jämförs med observationer. Realisten anser dock att vetenskap som grundar sig på experiment inte tar hänsyn till det sammanhang i vilket den studerade företeelsen sker. Richards anger också att den normala metoden att bevisa en teori inom de experimentella vetenskaperna, falsifiering av hypoteser, inte är genomförbart i det "öppna" system som utmärker geomorfologin. Istället måste man använda alternativa avgränsningskriterier för att bevisa teoriers giltighet. Dessa skall baseras på teorins förklarande förmåga och inte på dess förmåga till förutsägelse. Teorins förklarande förmåga skall innehålla bevis som relaterar till samma företeelse i andra tids- och rumsskalor samt till andra besläktade företeelser. (Richards 1990) 

    Rhoads (1994) beskriver realismens fördelar i en kommentar till Richards artikel: 1. reduktionistiskt sökande efter underliggande kausala mekanismer. 2. potential för tillämpning i komplexa öppna system. 3. att basen för accepterandet av en teori grundar sig på dess förklaringsvärde framför dess förmåga till förutsägelse. Han summerar: "att anta ett realistiskt perspektiv betyder endast att geomorfologer ser som mål för deras vetenskap ett försök att ta fram den sanna naturen hos observerbara och icke observerbara aspekter i geomorfologiska system.". 

    Vilka framtidsmöjligheter har geomorfologi som självständig respektive som tvärvetenskaplig disciplin?  

    Spedding (1997) som introducerades tidigare, argumenterar för att man måste ställa en ny typ av frågor för att släppa de detaljerade processtudier som han anser har misslyckats med att ge en meningsfull förklaring av landskapsutveckling. Dessa nya frågor bör grunda sig på relationer mellan olika faktorer och hur dessa organisatoriskt hör samman. Han anser att en viktig fråga är i vilket sammanhang geomorfologin väljer att arbeta: två identiska företeelser kan se väldigt olika ut beroende på vilka tidsmässiga och rumsmässiga skalor vi väljer att studera dem i. Om vi tittar på långa tidsintervall över stora ytor, ser vi en sekvens av historiska förändringar när landskapet ändras. Dessa tillstånd tenderar dock att dölja de geomorfologiska processerna. Å andra sidan, om vi studerar små ytor under kort tid, tenderar vi att prioritera processförhållanden och förlorar då uppfattningen av de historiska skeendena. Valet av skala är en subjektiv process hos forskaren och detta bestämmer både perspektivet, vilka koncept som används, sättet att sätta samman grundläggande begrepp för vetenskapen och resultatens natur. Spedding drar här en parallell till kvantfysiken och Heisenbergs osäkerhetsrelation. 

    Spedding intresserar sig alltså för sammanhanget mellan process och form. Han refererar till Goodwin som försökt omdefiniera biologin i termer av "morphogenesis" (formutveckling) som en ny angreppspunkt på vetenskapen: "Former utvecklas inom ett komplexskapande fält, som reflekterar påverkan från både dess inneboende kännetecken och påverkan från omgivningen. Återkoppling mellan process och form driver systemet framåt medan den formutvecklande dynamiken kontinuerligt omdefinieras som svar på den utvecklande form den själv skapar." (s 263). Richards (1990) gör en liknande beskrivning när han skriver att om man kan förklara landformer genom processförståelse och rekonstruera processgeomorfologin i lämpliga skalor kräver det att det "utvecklas nya referensramar och förhållanden mellan de identifierade mekanismerna". "…utvecklandet av upprepande och rumsligt fördelade form-process-form återkopplande modeller kan troligtvis svara mot detta." Richards 1990 s 196). Enligt denna syn försvinner det traditionella sättet att studera egenskaper hos objekt: "det är inte byggstenarna själva som spelar så stor roll utan på vilket sätt de sätts samman" (Spedding 1997). Denna syn skiljer sig enligt Spedding från den traditionella reduktionistiska vetenskapssynen som är både ickerumslig och atemporal och därför förnekar komplexiteten hos den verkliga världen som den försöker förklara. 

    Det rum-tid-sammanhang som Spedding föreslår innebär en återgång från de kvantitativa analyser som varit utmärkande för traditionell vetenskaplig metod. En återgång till den kvalitativa metoden innebär samtidigt att geomorfologin slipper be om ursäkt för att det är en tolkande och historisk vetenskap, avslutar Spedding. 

    Ritter (1996) menar att kvartärgeologer och geomorfologer måste övertyga staten, industrin och olika vetenskapliga sammanslutningar om att de har en unik utbildning som behövs för att till fullo förstå och lösa stora vetenskapliga problem (s 273). Kvartärgeologen och geomorfologen har större kunskaper om ytprocesser, hastigheter för geologiska fenomen och återkoppling i jordytans system på grund av t ex klimatförändringar än företrädare för några andra geovetenskapliga ämnesområden. Han anser därför att framtida forskning och utbildning inte skall fokuseras på att utveckla en uttryckligen definierad identitet inom geovetenskaperna, utan istället söka bli integrerade i tvärvetenskapliga "team" som utforskar komplexa miljöproblem och global uppvärmning. Eftersom kvartärgeologi och geomorfologi inte står särskilt högt i kurs inom andra geovetenskapliga deldiscipliner föreslår Ritter (s 276) att man istället skall öppna sig mot företrädare för andra ämnen som ekologer, klimatologer och geografer och att det i dessa sammanhang kan öppna sig nya vägar mot förståelsen av klimatförändringar. 

    Phillips (1992) prövar att använda den kvalitativa kaosteorin i studiet av geomorfologiska system. Ett kännetecken för att ett system är påverkat av kaos, förklarar han, att "det uppvisar "känsligt" beroende av begynnelseförhållanden och ökad divergens med tiden." (Phillips, s 365). Han ser komplexiteten i rum och tid i jordytans processer och former och förekomsten av kaos i många fysiska processer som underlag för att förvänta sig att det även i geomorfologiska system finns kaotiskt beteende. Detta skulle ha en grundläggande innebörd för geomorfologi: "Eftersom kaossystem är mycket känsliga för begynnelseförhållanden, och små skillnader i begynnelseförhållanden leder till divergerande beteende senare, innebär kaosbeteende att förutsägelser på lång sikt i många fall blir omöjliga, eftersom detaljerad kunskap om begynnelseförhållandena normalt inte finns tillgängliga." (Phillips, s 366). Förekomsten av kaos tyder på att vissa av de komplexa, till synes slumpmässiga rumsliga och tidsmässiga mönster som observerats inom geomorfologi kan ha relativt enkla förklaringar. Kaosteorin kan också, enligt Phillips, vara en länk mellan komplexitet och skenbar slumpmässighet som iakttagits i studier av småskaliga problem och storskaliga mönster som syns i landskapet. 
      

    Diskussion

    Utifrån min analys av den aktuella debatten om geomorfologins ställning som vetenskapen, tyder mina resultat på att man kan hävda att geomorfologin utgör en självständig disciplin. Detta grundar jag på Rhoads och Thorns (1994) diskussion om filosofiska perspektiv på geomorfologi: "Eftersom geomorfologi innefattar bestämda typer av naturliga system som innefattar samverkande fysiska och biologiska element och använder sig av karakteristiska undersökningsmetoder, kan ämnet inte bli reducerat till de underliggande disciplinerna" (s 98). Den definition av geomorfologi som anges i bakgrunden att geomorfologin studerar processer och former i jordens yta är på samma sätt specifik och kan inte direkt anges som definition på någon av de andra vetenskaper som diskuterats ha betydelse för geomorfologin i mina källor. 

    Man kan utifrån vad som beskrivits om den historiska utvecklingen av geomorfologi utläsa att disciplinen utvecklats som en del av geologi fram till 1800-talets slut. William Morris Davis som räknas som geomorfologins fader (Rapp, 1986, se även Baker, 1996) var geograf. Efter honom räknas geomorfologin under 1900-talet höra huvudsakligen till geografi. Jag ser det som en paradox att geomorfologin studerades kvalitativt inom geologins paradigm medan den under den "geografiska eran" (under processgeomorfologin) framförallt kännetecknas av kvantitativa studier i sann logisk positivistisk anda. Geomorfologins roll som tillhörande det geografiska ämnesområdet speglas av att diskussionen om ämnets teorier och bakomliggande perspektiv framförallt återfinns i geografiska tidskrifter (med geografiska tidskrifter menas här tidskrifter där editorial board främst utgörs av geografer (Tabell 2)). 
     

    Tabell 2: Institutionstillhörigheter för medlemmarna i editorial board för tidskriften Earth surface processes and landforms, 1997.  

     
    Geografi 
    9 st 
    Geografi och antropologi 
    1 st 
    Geovetenskaper 
    1 st 
    Naturgeografi 
    1 st 
    Naturgeografi och bodemkunde (markvetenskap) 
    1 st 
    Sedimentologi 
    1 st 
     
    På senare tid finns även egna tidskrifter som huvudsakligen behandlar geomorfologi: Geomorphology (med första utgivningsår 1986), Earth surface processes and landforms (1975) och Zeitschrift für geomorphologie (1956). Det är framförallt i de två förstnämnda tidskrifterna som diskussionen förs. De författare som skriver om ämnet idag kan dock vara både geografer och geologer. 

    Ett kännemärke för en vetenskap är att dess forskningsresultat presenteras och blir kända. Geomorfologin verkar vara mindre känd i samhället då ämnet endast finns refererat till vid två tillfällen i svensk dagspress sedan 1979, närmare bestämt i Svenska Dagbladet 1988 och 1991 (Bibliotekstjänsts Artikelsök, 1997). Naturgeografi omnämns under samma period tre gånger i dagspressen. Detta tyder på att ämnet inte har uppnått allmän kännedom. Jag anser att geomorfologer måste gå ut med sin kunskap för att kunskapen skall komma samhället till godo. 

    Mina egna studier av geomorfologi vid Göteborgs Universitet har lett till att jag anser att flera delar av ämnet ligger närmare geologi än geografi. Detta förhållande borde bli mer tydliggjort för studenter vid utbildningen, vad gäller vilken kunskap som ligger till grund för ämnet och varifrån kunskapen inom detta hämtas. 

    Jag har inte i denna uppsats närmare redogjort för vilka teorier som finns inom geomorfologi utan endast givit några exempel. Jag tycker att dessa teorier skulle vara intressant för fortsatt studium. 

    Geomorfologi kan antingen vara en naturvetenskap eller en samhällsvetenskap eller också kan den vara en blandning av dessa båda vetenskapliga inriktningar. Hur man ser på detta får också betydelse för om man ser geomorfologi som en självständig disciplin eller en tvärvetenskap. I min analys har jag inspirerats av Rhoads & Thorns idé om en vetenskaplig diskussion inom ämnet. De frågor som Rhoads och Thorn (1994) tar upp kan vara inspirerande och är enligt min mening viktiga att ta upp redan under grundutbildningen då de bidrar till bättre förståelse av ämnet. Jag tror att de ger upphov till ökat intresse som i sin tur leder till fortsatta studier inom geomorfologi. Det är viktigt att inte bara få reda på vad man skall läsa, utan även att reflektera över vad man läser. Själva kunskapen förmedlas genom textböcker men reflekterandet återfinns ofta inte här utan sker i de vetenskapliga publikationerna. 

    Av mina litteraturreferat framgår att många författare anser att geomorfologi är en tvärvetenskap. Tvärvetenskap beskrivs av Wallén (1993) som "forskning som överskrider både kunskaps- och organisationsgränser." Målet för tvärvetenskaplig forskning är att uppnå en integration av kunskapen, helst med en övergripande teori, ur vilken nya ämnen kan uppstå (s 94). Detta kan exemplifieras av Richards (1994) förslag att geomorfologer skall arbeta i tvärvetenskapliga grupper. Detta ligger i linje med det uttalade kravet idag att forskningen skall svara mot samhällets behov av kunskap. Mina resultat tyder på att geomorfologin kan bidra till sådan kunskap (se särskilt Ritter, 1996). För att kunna delta i tvärvetenskapliga "team" krävs enligt min mening att man först definierat vad den egna kunskapen består i och på vilka sätt denna kan bidra i ett gemensamt projekt. 

    Mitt intresse när jag började skriva denna uppsats var att söka förstå något om med vilka metoder geomorfologin arbetar. Här står frågan om kvantitativa respektive kvalitativa metoder i fokus. I litteraturen, såväl som i mina studier har jag fått bekräftelse på att båda metoderna tillämpas. Framförallt framgår att varje metod har sin vetenskapliga grund i teori (Rhoads och Thorn, 1992). En annan aspekt som framläggs är att varje forskningsfråga kräver sin speciella metod och att geomorfologin som tvärvetenskap därför inte skall låsa sig vid ett enda perspektiv (Richards, 1994). Exempel på hur forskningsmetoderna styrs av både teori och metod är att geomorfologiska problem historiskt sett har studerats ur olika metodologiska perspektiv. Ursprungligen sågs geomorfologi som en tolkande och historisk vetenskap. Från mitten av 1900-talet studerades geomorfologiska problem huvudsakligen inom ramen för det rådande positivistiska vetenskapsidealet. 

    Några författare menar dock att frågan huruvivida geomorfologin skall vara en kvantitativ eller kvalitativ vetenskap är mindre relevant med tanke på de nya teorier som föreslagits ligga till grund för geomorfologisk forskning. Värt att notera här är Goodwins försök att omdefiniera biologin i termer av "morphogenesis" och Richards "form-process-form återkopplande modell" (Spedding, 1997, Richards, 1990). Ett annat exempel på forskningsutveckling kan vara att studera geomorfologi med metoder hämtade i kaosteori. Jag anser att detta skulle kunna vara en intressant utveckling för geomorfologisk forskning såväl inomdisciplinärt som tvärdisciplinärt. 
     

    Konklusion

    Geomorfologi är en självständig disciplin som innefattar studiet av för ämnet egna system och som använder sig av egna metoder. Ämnet står på egen fast grund, men hämtar sin akademiska status utifrån både den naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga sfären. Den teoretiska grunden för geomorfologin hämtas i naturvetenskapen, medan studiet av geomorfologi snarast sker med observationer av fenomen i naturen och kvalitativ tolkning, metoder som står samhällsvetenskapen nära. Detta innebär att geomorfologin även betraktas som en tvärvetenskap. Den debatt som pågått under de senaste decennierna i geomorfologiska och naturgeografiska tidskrifter och som analyserats i detta arbete visar att det finns många intressanta vägar för framtida utveckling av geomorfologin. Flera av de författare som refererats uttrycker behovet av en ständigt pågående inomvetenskaplig debatt som grund för utvecklingen av geomorfologi. Detta arbete är ett försök att bidraga till denna debatt. 
      

    Litteratur

    Baker, V. C. (1996): The pragmatic roots of American Quaternary geology and  geomorphology, Geomorphology, 16, 197-215. 
    Baker, V. C. & Twidale, C. R. (1991): The reenchantment of Geomorphology, Geomorphology, 4, 73-100. 
    Bassett, K. (1994): Comments on Richards: The problems of 'real' Geomorphology, Earth surface processes and landforms, 19: 273-276. 
    Beckinsdale, R. P. & Chorley, R. J. (1991): The history of the study of landforms or the development of landfoms, Vol 3: Historical and regional geomorphology 1890-1950, Routledge, London. 
    Clowes, A. & Comfort, P. (1987): Process and landform: An outline of contemporary Geomorphology, Oliver and Boyd, Essex. 
    Gerrard, J. (1993): Soil geomorphology - Present dilemmas and future challenges. Geomorphology, 7, 61-84. 
    Phillips, J. D. (1992): Qualitative chaos in Geomorphic systems, with an example from wetland response to sea level rise, Journal of geology, 100: 365-374. 
    Rapp, A. (1986): Om svensk naturgeografisk forskning. Reflexioner över nya utvärderingar. Svensk geografisk årsbok 62: 9-20. Wallin och Dalholm, Lund. 
    Rhoads, B. L. (1994): On being a real geomorphologist, Earth surface processes and landforms, 19: 269-272. 
    Rhoads, B. L. & Thorn, C. E. (1993): Geomorphology as a science, the role of theory, Geomorphology 6: 287-307. 
    Rhoads, B. L. & Thorn, C. E. (1994): Contempporary philosophical perspectives on Physical Geography with emphasis on Geomorphology, The geographical review, 84: 90-101. 
    Richards, K. J. (1990): Editorial: 'Real' Geomorphology, Earth surface processes and landforms, 15: 195-197. 
    Richards, K. J. (1994): 'Real' Geomorphology revisited, Earth surface processes and landforms, 19: 277-281. 
    Ritter, D. F. (1996): Is Quaternary Geology ready for the future?, Geomorphology 16: 273-276. 
    Smith, D. G. (1993): Fluvial Geomorphology: Where do we go from here?, Geomorphology, 7:1-3. 
    Spedding, N. (1997): On growth and form in Geomorphology, Earth surface processes and landforms, 22: 261-265. 
    Tinkler, K. J. (1985): A short history of Geomorphology, Croom Helm Ltd, Sydney. 
    Wallén, G. (1993): Vetenskapsteori och forskningsmetodik, Studentlitteratur, Lund. 
    New Websters Dictionary and Thesaurus (1992), Lexicon Publications, Danbury. 
      
    Databaser

    Bibliotekstjänst, Artikelsök: http://www.btj.se/btjcgi/asok/aw10.cgi 
    Bibsys: http://www.bibsys.no/exec/isi?lang=E 
    Current contents: http://g706.ub.gu.se/cgi-bin/ccinfo.cgi 
    GEOBASE/GeoRef: http://g706.ub.gu.se/cgi-bin/geovet.cgi 
    Libris: http://www.libris.kb.se/enkel.sokning.html 
    Science citation index: http://www.bibsys.no/isearch/sverige.html

     
      Back to Home page

     Till Sveriges amatörgeologers riksförbunds hemsida, Geomorfologi
     

    Sidan ändrad: 980204
    utökad: 980810
    ©Gustaf Nelhans