Hur det nu kom sej

Vi människor är ju av naturen nyfikna varelser. Vi har liksom svårt att nöja oss med att solen går upp och solen går ner. Det är en välsignelse men kan samtidigt vara en förbannelse att vi ständigt måste hitta på och hitta på, och det ena ger det andra. Det är så sant det där att vi har att välja mellan det som är gott och det som är ont. Men när skaparlusten, kreativiteten och nyfikenheten tar tag i oss, så slår det ibland ut omdömet. Vad som är av godo eller av ondo finns liksom inte med över huvud taget, vilket ställer till en massa elände i världen.  Vem vet, kanske är det just för att lära oss detta som vi har kommit hit. Hur som helst så ser jag på nyfikenheten och skaparlustan som en stor drivkraft och en underbar källa till glädje

När man börjar närma sej 50 årsgränsen är det inte så ovanligt att man summerar bakåt och funderar framåt. Många får för sej att prova på något helt annat, för att bryta ett mönster, för att göra ett nytt avstamp eller för att lära sej något nytt, vad vet jag. I mitt fall blev det gamla motorcyklar. Jag fick en längtan efter att ha en gammal hoj. Tänkte mej en sådan där röd gammal sak som gubbarna for omkring på i min barndom. Jag minns hur de kickade igång, gasade och körde iväg med läderhuva, vindstrut och läderjacka. Det knattrade och luktade på ett speciellt vis. En av de där gubbarna hette Karl Ibbe. Om han verkligen hette Ibbe vet jag inte men han kallades så i alla fall. Han hade svart lång läderrock och mycket starka glasögon. Jag var lite rädd för honom, hans ögon blev så stora i de där glasögonen och så talade han om ruskiga och märkliga ting. Han var nästan overklig när han grenslade den röda maskinen och drog iväg med den svarta rocken fladdrande i vinddraget. Kvar fanns bara den blåa röken och lukten.

Köpet

Med denna samlade erfarenhet i bagaget skulle jag nu försöka ställa intelligenta frågor inför ett eventuellt motorcykelköp. Herre Gud, vad ska jag fråga om för att inte verka helt dum och bli totalt grundlurad. Äh, va då! Jag kan överleva en dålig affär och Varberg ligger så pass långt bort att jag inte behöver träffa säljaren igen om det skulle bli pinsamt. Jag ringde, betalade handpenning och bestämde en dag för att hämta maskinen och slutföra köpet. Det var en solig och vacker sommarmorgon, jag hyrde mej ett släp på macken och drog iväg väster ut. På bilradion spelades ”en gammal Amazon med lister av krom”. Jag minns hela resan som i ett drömlikt töcken.

Arne som ville sälja sin Dnepr bodde i ett radhusområde. Det var lite knixigt att ta sej fram mellan husen med bil och kärra. I shorts och med en försvarlig kulmage och med en öl i handen mötte mej Arne. I en carport stod maskinen. Inte trodde jag att den skulle vara så, så stor och så tung och så nött och så rostig och så skitig och så härlig i formen. Jag laddade batteriet igår men tog fel på polerna, så vi kan nog inte starta den, sa Arne. Förresten så brukar den vara rätt tjurig så man kan få bogsera igång den.  Vad var det för frågor som jag missade att ställa, tänkte jag. Jag har haft mycket roligt med den, jag köpte den av en gubbe i Lettland, du får med en extra motor och växellåda på köpet, för det har jag ingen nytta av nu, sa Arne.Alla papper verkade i ordning, vi avslutade affären och lastade det 350 kg tunga monstret upp på släpet. På vägen hem tittade jag mer i backspegeln än genom framrutan. Dels för att hålla koll på att monstret inte slet sig och dels för att den var så vacker i sin skröplighet och för att den var min. Ju närmare hem jag kom desto ivrigare övade jag på mitt försvarstal av köpet. Tänk så fin den kan bli om….., om jag inte får igång den så har den väl i alla fall ett skrotvärde på ca …….., I värsta fall får jag väl lura på den till någon annan, men vem är så……..När jag svängt in på gatan och parkerat kom min kära hustru. Vad är det för ett åbäke du kommer med, sa hon med glimten i ögat. Men tänk så fin den kan bli, försökte jag. Då kom Johannes, vår son, 8 år, han är född med ett av de mest positiva sinnen som jag vet. Bravo pappa! Bravo pappa! Tack gode Gud för våra barn!