Jag hade en tanke från början. Att sitta bekvämt uppkrupen i hörnet på en älgpassbänk med rykande kaffe nyss upphällt ur termosen och skriva ett kåseri om grandoft och tjärvedsrök och den värmande solen över hygget.
När så orrarna började så fint med att spela in dagen, samtidigt som solen steg över grantopparna, insåg jag att största problemet helt enkelt skulle vara att få ro att fokusera blicken på pennan istället för att sno med huvudet som en uggla och försöka se åt precis alla håll samtidigt.
Det tog inte stort mer än en och en halv timme innan det blev full beredskap. Med flera hundra meter öppen sikt åt alla håll gäller det att råka titta åt rätt håll i rätt ögonblick. Det gjorde Jägaren. Han flög upp och jag slog händerna för örona i ett huj. Men den hastigt uppdykande älgen stannade, stod där så fint med hela sidan emot oss och tittade. Och tittade. På oss förstås. Och hur vi än tittade tillbaka så var vi tvungna konstatera att det var en kviga. Och det var ju förstås ko-förbud. Efter nån minut bestämde sig djurens konung för att skutta iväg mot skogen och det var då vi såg att det var just en konung vi betraktat dessa minuter. Några små ynkliga piggar till horn stack fram när huvudet kom i rätt vinkel, men då var det redan försent.
Oj så frustrerande för den store jägaren att vara tvungen släppa ifrån sig bytet.
Surmulet muttrande rapporterade han i kommunikationsradion att han precis gjort de 27 andra i laget lyckliga och låtit en tjur slippa undan. Bara EN tjur fick nämligen fällas, nu skulle nån annan få chansen.
Dagen fortsatte. Mer kaffe. Smörgås. Lite halvspännande ibland när nån av hundarna hördes i närheten, eller när nån sa på radion att det var djur i rörelse åt vårt håll. Men intet.
Men så – Jägaren flög upp och jag efter och där – där borta! Där kom det en ny tjur. Denna gång med tydiga horn så det inte fanns nån tvekan. Men det bar iväg bakom stenar och träd och ville sig inte riktigt inom skjutavstånd. –Här behövs en fint, tänkte Jägaren och började prata älgspråk. I nån gammal naturbok har jag sett älgens läte stavas "gonk". Är inte så säker på att jag skulle beskrivit det så, men det framstötta underliga ljudet dög tydligen, för älgen vek av banan och tog sig närmare oss, antagligen mer fundersam än i tron att vi var nån älg. Jag funderade en stund på att plocka fram kikaren, men prioriterade sedan att återigen stoppa fingrarna i öronen, vilket visade sig vara förnuftigt, för nu small det. Älgen gick lugnt några meter till, den gör så när man träffar i hjärtat, kom förklaringen. Ännu ett skott för säkerhets skull och konungen var död. Leve Konungen.
Närmaste halvtimmen handlade om att konstatera att ena skottet satt i hjärtat och det andra en decimeter bredvid. Sen var det blod och inälvor och glasartade ögon och en tunga som hängde utanför den livlösa mulen och …
Det är NU, åter tillbaka i passet som jag skriver det här.
Jaktkamrater kommer för att med gemensamma krafter dra fram älgen när jakten blåses av för dagen. Till dess sitter vi kvar i solen. Äter mer smörgås och dricker kaffe och känner oss belåtna. Fast vem vet, allt kan hända, än är det nån timme kvar av dagen. Det finns fler älgar i skogen…
Solen stiger över hygget och det är KALLT
Och för Hälge bar det sig inte bättre än så här...
Den stolte Jägaren med nedlagt byte :)
Hjälpen anlände med praktisk älgdragare.