Detta är indianhövdingen Seattles tal från 1854. Det var ett svar på en begäran från de vita att få köpa den mark som Seattle ägde och bebodde.
Men talet är något mycket mer än ett kyligt affärsbrev. Det är en lovsång till naturen. Och det är oändligt framsynt, Seattle visste det som vi, över hundra år senare, så smått har börjat lära oss; att människan är en del av naturen, inte dess herre.

Den en Store Vite Fadern i Washington har sänt bud och meddelat att han vill köpa vår stams område.
Den Stora Vita Hövdingen har också sänt oss ord om vänskap samt försäkrar Oss att han vill oss väl. Det hedrar honom, vi vet att han knappast har något behov av vår vänskap. Men vi skall tänka på hans erbjudande. För vi vet, att om vi inte säljer, så kommer kanske den vite mannen med vapen och tar vårt land.
Hur kan någon köpa eller sälja skyn över oss, jordens värme? Något sådant verkar främmande för oss. Om vi inte äger den friska luften och vattnets glans, hur kan man då köpa det?
Varje del av denna jord är helig mark för mitt folk. Vart glänsande tallbarr, varje sandkorn på stranden, dimman den mörknande skogen, varje öppen plats där och varje surrande insekt är helig i min stams minne och umgänge. Den vite mannens döda glömmer det land där de först såg dagens ljus när de går för sin vandring bland stjärnorna. Våra döda glömmer aldrig denna underbara jord, för den är den röde mannens moder. Vi tillhör denna jord och jorden tillhör oss. De välluktande blommorna är våra systrar, rådjuren, hästen och den väldiga örnen, dessa är våra bröder. De steniga bergstopparna, de saftiga ängarna, kroppsvärmen av en ponny, och människan själv, alla dessa hör till samma familj.
Därför, då den vite mannen sänder oss bud att han vill köpa vår mark, då begär han mycket av oss. Det skimrande vatten som rinner i strömmar och floder är inte endast vatten, det är våra förfäders blod. Om vi säljer detta land, så måste ni komma ihåg att det är heligt, ni måste lära era barn att det är heligt och att varje flyktig skugga i de klara sjöarna vittnar om händelser och minnen i mitt folks liv. Vattnets sorl är min faders faders röst Floderna är våra bröder, de släcker vår törst. På floderna flyter våra kanoter och de ger mat till våra barn. Om vi säljer vår mark så måste ni komma ihåg, samt lära era barn, att floderna är våra bröder och ni måste, i all framtid, visa dem den vänskap som man visar en broder. Den röde mannen har alltid blivit tvingad att falla undan där den vite mannen trängt fram, liksom dimman bland bergen då solen, morgonsolen, visar sig. Men våra fäders aska är helig. Deras gravar är helig mark, och så är dessa kullar, dessa träd, denna del av jorden är tilldelad oss som vår heliga mark. Vi vet att den vite mannen inte kan förstå de vägar vi vandra. Ingen mark betyder mera för honom än vilken annan mark som helst. För han är en främling som kommer om natten och tar från marken vad han behöver. Jorden är icke hans broder men hans fiende, när han besegrat den så går han vidare. Han lämnar sina fäders gravar utan saknad. Han stjäl marken från sina barn. Det bryr han sig inte om. Sina fäders gravar och sina barns födslorätt har han glömt. Han behandlar sin moder, marken, och sin broder, skyn, såsom ting som kan köpas, plundras, säljas som får eller glaspärlor. Hans aptit kommer att förtära jorden, kvar blir endast en öken.
Vad vet jag? Våra seder är inte era seder. Då vi ser den vite mannens städer smärtar det våra ögon Men orsaken är kanske att den röde mannen är en vilde och saknar förstånd. Det finns ingen lugn och stilla plats i den vite mannens städer. Ingen plats där man kan höra då löven öppnar sig om våren eller prasslet av insekters vingar, men kanske är det för att jag är en vilde utan förstånd. Ljudet tycks endast vara en börda för öronen. Vad är livet värt om en människa inte kan höra fågelkvitter eller kväkande grodor en damm om natten? Jag är en röd man och förstår det inte. En indian föredrar den mjuka rösten av aftonens vind, en viskning över dammens vatten. Och lukten av själva vinden, svalkad av middagens regn, med doft av skogens tallar.
Själva luften är värdefull för den röde mannen, för allt levande har en del i varje andedrag - djuren, träden, människan, alla delar varje andedrag. Den vite mannen tycks inte lägga märke till den luft han andas. Han är okänslig för den illaluktande omgivningen, alldeles som en man som ligger döende i många dagar. Men om vi säljer vårt område så måste ni komma ihåg att luften är värdefull för oss, att luften delar sin själ med allt det liv den underhåller.
Vinden som gav vår farfar hans första andedrag. mottager också hans sista suck. Och vinden måste också ge våra barn andlig medvetenhet. Om vi säljer vår mark så måste ni hålla den avskild och helig, en plats där den vite mannen kan gå och smaka på en vind som har ängsblommors sötma i sitt sköte.
Endast på dessa villkor kan vi tänka oss att sälja vår mark. Men om vi beslutar att antaga ert anbud så ställer jag ett villkor: Den vite mannen måste behandla alla djur i området som om de var hans bröder. Jag är en vilde, förstår inte något annat sätt att leva. Jag har sett många tusen bufflar som ruttnat på prärien, lämnade där av den vite mannen som skjutit dem från ett tåg som farit förbi. Jag är bara en vilde, kan inte förstå varför en rykande järnhäst skall ha mera värde än en buffel. Vi dödar dem bara för att hålla oss vid liv.
Vad skulle en man vara utan djur? Om alla djur var borta, skulle mannen dö av andlig leda och ensamhet. Vad som drabbar djuren drabbar också människan inom kort. Det finns en länk mellan alla skapade varelser. Ni måste lära era barn att jorden under deras fötter är deras förfäders stoft. Endast på detta sätt respekterar de marken. Säg era barn att jorden under deras fötter är mättad av liv med samma skinn som vi har. Lär era barn vad vi lärt våra barn, att jorden är vår moder.
Vad som händer med jorden under våra fötter händer också med oss. Om människan spottar på jorden spottar hon på sig själv.
Detta vet vi. Marken hör inte människan till, människan hör till marken Det vet vi. Alla varelser hör tillsammans, alldeles som blodet förenar familjen. Allt skapat har ett sammanhang. Vad som händer jorden under våra fötter händer också med människan. Människan vävde inte Livets väv, hon är endast en tråd av den. Vad hon än gör åt den väven gör hon också åt sig själv. Men vi ska tänka på ert erbjudande att flytta oss till det reservat ni ordnat åt oss. Vi ska bo för oss själva, under fredliga förhållanden. Det betyder så litet var vi bor för resten av vårt liv. Våra barn har sett sina fäder förödmjukade i nederlag. Våra krigare har känt skammen, sedan de blivit besegrade har de fört ett lättjefullt liv, förgiftat sina kroppar med olämplig mat och starka drycker. Det betyder knappast någonting var vi tillbringar resten av vårt liv. Det är inte många dagar kvar. Bara några timmar, några vintrar till och inget av de barn från de stora stammar som en gång levde och bodde på denna mark, eller som nu vandrar i små grupper i skogarna, finns kvar för att sörja vid gravarna av ett folk som en gång var lika mäktigt och hoppfullt som ert nu är. Men varför skulle jag sörja över att mitt folk försvinner? Stammar består av människor, ingenting annat. Människor kommer och går, som vågorna på sjön.
Inte heller den vite mannen, vars Gud talar med honom som en vän till en vän, kommer undan vårt gemensamma öde.
Kanske vi blir bröder till sist, vem vet? En sak vet vi, något som den vite mannen kommer att upptäcka en dag. Vår Gud är samma Gud som ni har. Ni tror kanske att ni äger honom, på samma sätt som ni vill äga vårt land: Men det kan ni inte. Han är en Gud för alla människor och han hyser samma kärlek och omsorg för både röd och vit. Han älskar denna jord, och om ni skadar den visar ni förakt för er Skapare.
De vita kommer också att försvinna, kanske tidigare än alla andra stammar. Fortsätt bara med er förorening av allting och en dag drunknar ni i ert eget avskräde och kvävs av det. Men innan ni försvinner blir ni omgivna av en strålglans, given er av den Gud som förde er till detta land och gav er herravälde över såväl det som över den röde mannen, med någon särskild avsikt i tankarna.
Vilken denna mystiska avsikt är vet vi inte. Vi kan inte förstå varför den vite mannen dödar alla bufflar, tämjer alla vildhästar, för sin särskilda odör med sig till de heliga platserna i de stora skogarna. Skrapar klipporna bara på de lummiga kullarna för att ge rum åt den tråd som kan tala. Var är snåren? Borta! Var är örnen? Borta! Hur skall det kännas att säga adjö till den ystra hästen och till jakten? Det är slutet på livet och en början till att endast existera.
Så vi ska tänka på ert erbjudande att köpa vår mark. Om vi samtycker så är det endast för att vi försäkrat oss om det reservat som ni lovat oss. Kanske att vi där kan fortsätta att leva som vi är vana vid, de få dagar vi har kvar. Då den siste röde mannen har försvunnit från denna jord och hans minne endast är en skugga av det moln som svävar över prärien, skall dessa stränder och skogar bevara och vaka över mitt folks själar. För de älskar denna mark lika mycket som det nyfödda barnet älskar sin moders hjärtslag. Så om vi säljer vårt land, älska det som vi har älskat det. Sköt om det som vi har skött om det. Håll minnet hur det var innan ni tog det från oss. Och med all er styrka, med allt ert hjärta, bevara det åt era barn, och älska det... som Gud älskar oss alla:
En sak vet vi. Vår Gud är samma Gud. Denna jord är värdefull för honom Inte ens den vite mannen är något undantag för vårt gemensamma öde.
Kanske att vi ändå är bröder. Vi får se.