Tillbaka

Etsning

Etsning är en metod att med hjälp av en syra, fräta mönster och linjer i en metallyta. Silver etsas med salpetersyra i olika koncentrationer. Föremålet som skall etsas överdras helt med asfaltslack i flera skikt. De mönster som ska etsas ristas in i lacken med en ritspets e.d. så att metallen blottas. Därefter läggs föremålet i syran. Etstid och syrakoncentration bestäms genom att provetsa skrotbitar. Observera att det är mycket viktigt att asfaltslacken bildar ett helt tätt skikt (glöm inte baksidor) om man vill unvika att få frätskador utanför det mönster eller de linjer man tänkt sig.

Flambering

Flambering är en sparsamt använd metod att få en annorlunda yta på silvret, man kan också använda metoden till att “svetsa samman silverbitar med varann. Slumpen styr i hög grad resultatet. Metoden går ut på att värma silvret så att ytan smälter, här försöker man sen hålla temperaturen konstant, så att inte hela silverstycket börjar flyta. Metallens kristallina uppbyggnad förändras såtillvida att det sker en kristalltillväxt i ytan. När den smälta ytan sen stelnar drar den ihop sig och ger ett rynkig, kornig resultat. Man kan också ”röra om” den smälta metallen med en järntråd för att få en ännu grövre yta, eller låta flera bitar smälta samman. Dock är det svårt att ha full kontroll över resultatet, och man bör kanske se det hela som en lek med silver. Metoden kan dock stundtals ge både vackra och intressanta resultat.


Praktiska råd

I detta kapitel ges några råd och tips om hur man går till väga vid tillverkning av olika föremål. Håll dock i minnet att det oftast finns flera sätt att utföra ett och samma arbete. Vid valet av arbetsmetod för ett specifikt arbete får man beakta; Hur man vill att resultatet ska se ut; Hur stor arbetsinsats man vill lägga ner, och inte minst vilka verktyg man förfogar över.

Tillverkning av fingerring:
När man för första gången tillverkar silverföremål, är en fingerring ett bra val. Här måste man utföra alla de vanligaste arbetsmomenten.
Börja med att räkna ut omkretsen på den storlek du valt, såga ut en remsa med rätt längd ur en plåt med lämplig tjocklek. Vill du ha mönster på utsidan kan du göra detta nu. Fila ändarna plana, och runda ringen grovt. Se till att ändarna ligger rakt mot varandra, bind e.v. ihop ringen med bindtråd. Löd samman ringen, beta och kratza. Justera rundningen med trä eller plastklubba över en ringregel. Fila sidorna plana, vill du ha rundade kanter, så fila dem runda nu. Tag bort e.v. överflödigt lod på in och utsida. Gör du en helt slät ring filar du hela utsidan. Börja med grövre filar och fil sen med allt finare tills du är nöjd med formen. Slipa bort filreporna med smärgelduk. När detta är klart återstår bara att polera ringen.

Forma ringen så att ändarna ligger så tätt mot varann som möjligt. Är ringen helt rund vill skarven glipa på utsidan, lodet har då svårt att fylla ut skarven helt.

Efter lödning, slå ringen rund över en konisk ring- regel. Använd inte hammare eftersom du då smider ringen så den blir större än avsett

Infattning av sten:
På senare tid har intresset för olika prydnadsstenar och ädelstenar ökat markant. På snart sagt varje ort finns det alltid någon som säljer sten. Detta gör att det är lätt att få tag i sten, och har man köpt en vacker sten så vill man kanske använda den som smycke.
Stenar finns i olika slipningar, från trumlade oregelbundna former, halvrunda cobochoner till fullslipade stenar med 56 fasetter. Stenar förekommer i många olika färger likaväl som helt ofärgade. Tillsammans med silver tänker man nog oftast på någon form av färgstenar. Det finns många olika metoder att fatta in stenar i metall, här beskrivs några av de vanligaste.

Forma en ring som passar stenens utsida, löd samman den och justera den så att stenen kan falla på plats, utan att det finns för stora glipor. Höjden på ringen avpassas till vad man tror behövs för att hålla stenen på plats
Löd fast ringen på en plåtbit, eller på ett större smycke e.d. Var noga med att ringen håller formen, så att inte stenen fastnar halvvägs ner i infattningen
Såga ren utsidan på fattningen, fila och slipa. Nu kan du löda fast den på en fingerring, eller löda på en ögla, allt efter vad för typ av smycke du gör. ( detta moment görs naturligtvis inte om fattningen är en del av ett större smycke.

Nu återstår att göra den egentliga infattningen d.v.s. att slå eller trycka an kanten på fattningen mot stenen. Med en plan puns smider man kanten varv efter varv in mot stenen tills den ligger dikt an. Här måste man vara mycket försiktig så man inte slår för hårt mot själva stenen. Vissa stenar spricker mycket lätt. När stenen sitter fast och inte “skramlar” finslipar man kanten och till sist polerar alltsammans. Skydda stenen med maskeringstejp e.d. när du slipar så du inte repar den.

Det är många gånger bra att använda finsilver i själva kanten som ska slås an mot stenen. Finsilver är mjukt och fjädrar inte ifrån stenen lika lätt som sterlingsilver.
Kistinfattning
benämns en typ av infattning som har formen av en “låda” med en hel kant som håller fast stenen. Fattningen kan vara rund eller kantig, allt efter stenen som ska infattas. Den kan vara öppen eller sluten i botten. Kistinfattning lämpar sig bäst till cobochoner och andra slipningar med plan botten.

Gör du en fyrkantig kistinfattning så fila ur hörnen med en fyrkant- eller hörnet på en ansatsfil. Vik sen och löd samman, löd även de urfilade hörnen.
Du får jämnare hörn och slipper att hålla reda på fyra bitar samtidigt, när du löder. Tänk på att du måste lägga till för materialtjockleken när du beräknar längden på sidorna.

Chatonginfattning (kloinfattning). Det finns färdiga chatonger att köpa, men man kan också göra dessa själv.

Börja med att såga ut en “stjärna” med så många “uddar”, klor som du vill att chatongen ska ha. Använd förhållandevis tjock plåt. Borra ett hål i mitten. Fila och putsa till formen.
Glödga om nödvändigt. Slå ner “stjärnan” I ett fattningssänke. E.v. Måste du såga av en bit i underkanten eftersom denna lätt blir för tunn.

Löd fast chatongen på det smycke den är avsedd till. Fräs stenläget med en stenlägesfräs av samma diameter som stenen som ska fattas in. Fila klorna till rätt längd. Lägg stenen på plats, och knacka in kloändarna mot stenen.

Infattning med stickelsnitt

( Används mest till mindre stenar).

infattning Välj en plåttjocklek som motsvarar höjden på stenen som ska infattas. Ett hål borras och ett stenläge fräses ner

Stenens rondist ska ligga något under metallytan.

stickelsnitt Med en knivstickel skärs ett allt djupare snitt in mot stenen. Skär inte ända in till stenen utan spara den metallflisa som bildas.

Metallflisan formas rund, och slås an mot stenen med en körn- tygare.

I stället för att skära stickelsnitt kan man helt enkelt löda på små kulor, som sen slås in mot stenen.


Filigran

( av lat. Filum- tråd och granum- korn).

Ornering av släta eller vridna silver eller guldtrådar lagda i mönster och ihoplödda, ofta tillsammans med små kulor. Filigranarbeten kan förekomma både som genombrutna arbeten, där trådarna och kulorna bildar mönster utan något underlag. Eller som ornering på underlag. När man arbetar med filigran vill man ha kulor av samma diameter. Enklaste sättet att göra dessa, är att klippa tunn tråd i jämna bitar. Smält sen trådbitarna på ett underlag av lödkol. Övervärm inte kulorna så de blir ojämna. Vridna trådar åstadkommer man enklast genom att ta en tråd av lämplig diameter, vika den dubbel och sätta fast de fria ändarna i ett skruvstycke. Vrid sen tråden med en borrmaskin. Tråden måste vara glödgad så den inte brister under vridningen.

spinna tråd


Tips

Gängskärning.

Vill man skära gängor i sterlingsilver måste silvret vara hårdsmitt. Är silvret mjukt är det näst intill omöjligt att åstadkomma godtagbara gängor.

Utsågning.

När man ska såga ut en oregelbunden form, kan det vara svårt att rita linjer att såga efter, direkt på plåten. Ett bättre sätt är att rita ut formen i narurlig skala på papper, klipp eller skär ut formen.. Klistra pappersformen på plåten och såga efter den.

Slipning.

Slipar man med smärgelduken i samma riktning som man filade silverytan, döljs filreporna. De kanske finns kvar men man ser dem inte. Slipa därför tvärs filreporna, kan du inte se dem nu kan du vara säker på att de är borta. Byt slipriktning några gånger, under det att du slipar med allt finare duk, tills du bedömer att ytan duger för att poleras.

Polerning.

Man skiljer på slipvax och polervax. Slipvaxet innehåller grövre slipmedel och avverkar en del metall, så man får noga ge akt på arbetsstycket så man inte nöter ner ornament eller annat som sticker upp från ytan man polerar. Polertrissor finns i olika utföranden. Sydda eller osydda lapptrissor används till slipvaxet. De osydda trissorna tar sig bättre ner i fördjupningar i arbetsytan. Sydda trissor lämpar sig bättre till större släta ytor, där osydda trissor kan ge ränder. Bomullsborstar ( bomullstrådar fastsatta på ett nav) används till polervaxet.
Tänk på att aldrig använda silpvax på den trissa du kör polervax med. Det går inte att ta bort slipvax helt ur en trissa. Med slipvax tar du bort reporna från smärgelduken. Silverytan blir nu blank så minsta märke syns. När man är nöjd med resultatet tvättas silvret rent från alla vaxrester, för att unvika att få slipvax på finpolertrissan. Därefter finpoleras silvret.

polertrissor Osydda lapptrissor

Sydda lapptrissor

polertrissor Bomullsborstar


Stämplar

Enligt lagen om ädelmetallarbeten från 1 juli 1988 gäller följande:

Stämplingskrav: För att få säljas som ädelmetallarbeten, skall alla arbeten av guld eller platina som väger 1 gram eller mer ha:
- finhaltsstämpel som anger minimihalten guld eller platina i arbetet.
- kontrollstämpel eller namnstämpel. Silver får stämplas, men lagen ställer inget krav att detta.
Halten ädel metall i ett ädelmetallarbete är som lägst följande:
-Guld: 585/1000 (14K)
-Silver: 830/1000
-Platina: 950/1000

Man skiljer på ansvarsstämplar och kontrollstämplar

Ansvarsstämplar är de stämplar som den svenske tillverkaren eller importören låter stämpla sina arbeten med. De fyra ansvarsstämplarna är:
Namnstämpel som utgörs av en bokstavskombination i rektangulär sköld. Denna måste vara registrerad hos Statens Provningsanstalt, ädelmetallkontrollen, (SP)
Ortsmärke anger tillverkaren eller importörens hemvist. Det finns ett 180- tal registrerade ortsmärken.
Finhaltsstämpel anger minimihalten ädel metall. Anslås namnstämpel samman med finhaltsstämpel, är registrerad innehavare juridiskt ansvarig för finhaltens riktighet.
Årsbeteckning anger tillverkningsåret

Kontrollstämplar visar att föremålet har provats och godkänts, efter opartisk kontroll av mängden ädel metall, av SP-ädelmetallkontrollen. Stämplarna är den välkända: Kattfoten, som består av tre kronor placerade i en trepassformad (“trebågad”) sköld, ett S i sexkantig sköld, som tillsammans med kattfoten anslås på silver för att inte förväxlas med platina som stämplas med ett P i sexkantig sköld. Guld stämplas enbart med kattfoten, (detta gäller även vitguld).

stämplar

Tillbaka