Tillbaka Nästa sida

Grundläggande tekniker

Silver säljs i form av plåt, tråd eller plans ( fyrkantiga stänger). Vissa grossister lagerför rör i olika profiler och dimensioner, plåtrondeller m.m. Dessutom säljs silver som grandulat eller klipp, avsett för gjutning. Plåt finns oftast i tjocklekar från 0,5 mm till c.a. 4-5mm, tråd från 0,5 till c.a.6-7 mm. Tråd finns med rund, halvrund, tre- eller fyrkantig profil.
Nästan alla arbeten som kommer till hos en silversmed, föregås av skisser eller modeller. Vikten att ha, åtminstonde någorlunda klart för sig, formen på det man ska tillverka, kan inte nog understrykas. Med en bra skiss eller modell, unviker man misstag senare i arbetet. Misstag som kan vara både tidsödande och dyra att rätta till. När man arbetar med silvret återkommer vissa moment mera ofta än andra. För det mesta börjar arbetet med att klippa eller såga ut grundformen. Att såga ut formen är att föredra. Man kan utnyttja materialet bättre. ! Klipper man ut formen deformeras plåten, och man måste lägga tid på att rikta den efteråt. Dock kan, isynnerhet tunn plåt vara svår att såga, eftersom den vill “hugga” i sågbladet. Det kan också vara svårt att såga helt rakt.

När man sågar ska man se till att ha ett stadigt underlag så att plåten inte sviktar eller vibrerar. En sågbräda fastspänd i arbetsbänken fungerar bra till lite större föremål.
Håll plåten stadigt med ena handen och såga med sågbladet i 90 grader mot plåten. Sågbladet ska vara vänt så att man avverkar när man drar sågen neråt . Ska man såga ut, ur små plåtstycken, måste man kanske sätta fast dessa i skruvstycke e.d.
Nästa steg i tillverkningen är oftast filning. Med filen riktas små ojämnheter till i snitten efter sågen eller saxen. Välj rätt fil till varje arbete! En grovtandad fil då mycket material ska avverkas. En liten fintandad fil då en finare yta önskas. Använd filen att skulptera med!
Tillverkar man arbete som består av flera delar som ska sättas samman, är det nu dags att löda ihop dem. Det är viktigt att de ytor som ska lödas sammans har bästa möjliga passning. Glipar skarvarna kommer lodet kanske inte att fylla ut skarven. ( Lödningen kommer att beskrivas mer ingående i ett senare kapitel.)
När metallen har blivit uppvärmd bildas ett oxidskikt som måste avlägsnas innan efterföljande arbeten påbörjas. Detta görs i ett betbad. Låt silvret ligga ibadet tills en vit eller gråaktig hinna syns (s.k kokhud), istället för de svarta oxiderna. Detta brukar ta 5-15 min. beroende på hur hårt oxiderat silvret är. Även badets temperatur är avgörande. Varm syra fräter snabbare än kall. Därefter sköljer man arbetet i vatten och avlägsnar kokhuden med en fin mässingborste. Mässing repar inte silvret som en stålborste skulle göra.
Efter att ha avlägsnat e.v. överflödigt lod från lödningen, filar man med fintandade filar och putsar med smärgelduk tills föremålet har fått sin slutgiltiga form och alla grövre repor är försvunna. Det enda som nu återstår är högglanspoleringen.
Narturligtvis är ovanstående beskrivning starkt förenklad. Ofta ingår någon form av plastisk bearbetning m.m. Men i stort är det dessa moment, och i den här ordningen, som återkommer mest frekvent.


Lödning

Det lod för silver som saluföres finns fyra olika smältintervaller. Extrahårt, hårt, halvhårt och vekt. Detta underlättar då man måste göra många lödningar på samma föremål. Gör man den första lödningen med ett hårdare lod slipper man riskera att den lödningen går upp när man ska göra nästa. Lodet finns som plåt, stickor eller tråd. Man brukar, för att skilja de olika loden från varann, markera dem, genom att vika trådändarna på följande sätt

Extrahårt lod__ smältintervall, 730-755 grader
hårt lod_______ smältintervall, 710-735 grader
Halvhårt lod___ smältintervall, 680-710 grader
Vekt lod_______ smältintervall, 730-755 grader

Lödning är det arbetsmoment som ställer störst krav på silversmeden. Det är lätt att misslyckas med en lödning, svårt att avgöra vad som gick snett. Är man oförsiktig kan man kanske helt förstöra ett arbete. Låt dock inte detta avskräcka er, det enda sättet att lära sig är att öva och öva. För att lyckas med en lödning bör man hålla följande saker i minnet. För det första måste man tänka på passningen mellan de delar man ska löda. Det smälta lodet sugs in i fogen av kapillärkraften, denna är större ju närmare delarna befinner sig varann.

Viktigt är också att lodet och ytorna som skall lödas är rena. Fila eller ännu bättre skav ytorna och lodet med skavstål innan lödningen påbörjas. Ett välslipat skavstål repar inte ytorna lika mycket som en fil. Anbringa flussmedel på såväl lodet som ytorna som skall lödas. Värm gärna silvret något innan flusset penslas på, då flyter flusset lättare ut. Lägg lodet i form av små paljor på lödstället. Se till att fördela värmen från gaslågan jämt, tänk på att mindre silverbitar snabbare värms upp än större. Rikta lågan mot den större biten när olika stora bitar ska lödas samman. Värm hela arbetsstycket till att börja med.
Ge akt på hur flussmedlet ser ut, när det börjar smälta så närmar man sig lodets smältpunkt. Rikta då lågan mot själva lödställat. Vill lodet löpa iväg i fel riktning betyder det att värmen är högre där. Lodet söker sig mot den varmaste punkten. När lodet börjar smälta och gå in i fogen, avlägsna lågan något så att värmen inte höjs ytterligare. Håll kvar någon sekund så att lodet hinner legera sig med metallen, med se upp så du inte övervärmer någon del av föremålet. Försök att göra uppvärmningen och själva lödningen i ett enda svep. Avbryter man uppvärmningen kommer syret i luften att vilja förena sig med metallen, och kan förorena lödstället.
Vill lodet inte flyta, utan samla sig i en pärla, finns där förmodligen någon förorening. Avbryt då och lägg föremålet i betbadet, kratza det rent . Flussa och värm igen, efter att ha ersatt ev. försvunna lodpaljor.
Sterlingsilver blir tydligt rödglödande innan det smälter, men dess smältpunkt ligger bara drygt 100 grader över smältpunkten för extrahårt lod, så var försiktig! Verksilver smälter ännu tidigare, och blir inte så tydligt glödande. Råkar man övervärma så kan lodet ibland fräta sig ner i metallen. Resultatet blir en grop som kan vara mycket svår att reparera. Men övning ger färdighet!
Många gånger kan det vara svårt att hålla de olika delarna, som ska lödas samman, på plats. Ett sätt är då att binda samman dem med tunn järntråd. Tråden ska ha ett glödskal så den inte fastnar i silverlodet. Förzinkad tråd kan inte användas, eftersom zink ger frätskador på silvret. (Samma gäller tenn, använd aldrig samma t.ex. filar till silver som till tenn, eftersom minsta tennkorn på silvret, ger frätskador vid uppvärmning). Lägg aldrig ett föremål i betbadet med bindtråden kvar. Järnet löses upp och färgar silvret rött.
Man kan ibland också nita samman delarna innan lödning. Av en mjukglödgad silvertråd gör man nitar. Nitskallarna filas sen bort efter lödningen. I handeln finns också olika olika lödtänger och klämmor att köpa.
Till uppvärmningen används oftast någon form av gasolbrännare. Man bör ha olika storlekar på munstycken att växla emellan vid olika stora arbeten. Som underlag finns . värmebeständiga plattor att köpa. Dessa tillverkas i olika keramiska material, och man bör välja något som inte “stjäl”för mycker värme. Lödkol är utmärkt då man även kan smälta små silverbitar direkt på kolet. Det smälta silvret fastnar inte, utan drar ihop sig till kulor

Ring sammanbunden med bindtråd

Varning

Om du löder samman olika bitar så att ett hålrum bildas, måste detta alltid ha en öppning någonstans, annars kan innesängd luft spränga föremålet vid uppvärmning. Helst bör man ha flera t.ex. borrade hål så att syra från betbadet lätt kan sköljas ur.

Plastisk formning

Att plastiskt forma en metall innebär att man sträcker materialet eller tvingar samman det. Från att kröka en tråd till att driva en djup bägare!
När man formar en ring av en plan plåtremsa, kommer man att sträcka utsidan lika mycket som man tvingar samman metallen på insidan.. Detta innebär att när man beräknar hur lång remsa man behöver till ett givet innermått, måste man utgå från en tänkt centrumlinje i själva materialet. D.v.s. ½ plåttjockleken +innermått + ½ plåttjocklek (= plåttjocklek +innermått) *Pi (3,14). ring

Oftast menas, när man talar om plastisk formning, någon av följande metoder:

Knopning

Knopning innebär att man , från insidan slår en skålform över en urholkníng i en trästock. En plåtrondell hamras med början från centrum och utåt i en cirkelrörelse. Där slagen träffar ska det alltid finnas luft mellan plåten och träkubben, så att plåten sträcks jämt. Emellanåt måste silvret glödgas, så att det åter blir mjukt. När skålen fått sin slutgiltiga form, planhamras den över en faff med lämplig form. knopning

Drivning

Drivning innebär att man driver samman materialet, så att kanterna blir tjockare. ( Vid knopning blir centrum av skålformen allt tunnare). Börja att rita ut den tänkta bottnen av kärlet, vecka kanterna mot t.ex. en skåra i en träbit. Håll sen plåten över en träbit som har kärlets inneform. Slå från bottnen mot kanten av plåten med en sickhammare. Se till att det finns luft mellan plåten och trästycket. Slå med mjuka slag i en cirkelrörelse, tills hela kanten är täckt med hammarslag. Glödga, vecka kanten igen. Fortsätt så tills sidornas lutning lutar ca. 55 grader från botten. Vid den fortsatta drivningen är det inte nödvändigt att vecka mer.

drivning

Träckning

När man träcker, börjar man med tjock plåt. Smider den i centrum, med tunga slag mot ett städ. Den kommer då att kupa sig allt mer allteftersom bottnen blir tunnare. Glödga ofta, så att plåten inte brister. Använd en planhammare med svagt kupad bane. När bottnen har lagom tjocklek och diameter, driver man sidorna med en sickhammare, mot ett bägarhorn. Börja från botten och driv materialet framför dig upp mot kanten. Smid inte ända till kanten, utan behåll den tjock ända till bägaren har sin slutgiltiga form. Planslå till sist sidorna med planhammare.

träckning När sidorna böjt sig lagom mycket, är det dags att smida sidorna. Var försiktig när du smider insidan, så den inte får några djupare hack.

träckning2 Här är det viktigt att bägarhornet inte har några skador, och att det är mjukt rundat i änden. Gör man en djup bägare kan det vara mycket svårt att slipa bort ojämnheter på insidan, nere i bottnen. Håll lite avstånd mellan hornet och det ställe där slaget träffar så kan du minska diametern, i över- kanten ytterligare. Plansmid sen med planerhammare. När plansmidningen är klar återstår att fila överkanten rak, och kanske justera bottnen. Den här typen av arbeten är mycket tidskrävande. Det krävs mycket glödgning, betning, kratzning och många tusentals hammarslag, innan skålen eller bägaren är klar att polera.


Ciselering

Med cicelering menas att man med punsar och hammare modellerar eller gör linjer.

punsar Skrodpunsar har en mejselformad bana, de får inte ha vassa hörn. De används till att göra linjer och konturer. Drivpunsar har mjukt rundade banor och används att driva plåten , från fram eller baksidan. En skrodlinje kan då tjänstgöra som kontur. Sättpunsar används till att “sätta” ner partier i en modellerad yta. Sättpunsarnas bana är flack (platt)

Ofta tillverkar man egna punsar. I handeln finns rundstål i lämpliga dimentioner och kvaliteer att göra punsar av. Större kulpunsar e.d. som inte används så ofta kan tillverkas av vanligt rundjärn.
Som underlag vid ciselering används s.k. ciselörbeck . Detta finns att köpa, men man kan också blanda själv.

Resept på ciselörbeck

2 kg svart beck, 3,5 kg hartz, 3 kg mald lera, 2,5 kg gips, 0,1 kg talg 0,5 dl terpentin

Smält samman ingredienserna och fyll en beckkula till randen. En beckkula är en skål av plåt med rund botten. Den står på en ring av läder e.d. och den runda bottnen gör att den kan lutas i önskad vinkel. Silverplåten smälts fast i becket och man kan börja ciselera. Blandar man mer ister i becket blir det mjukare och man kan driva ner djupare konturer i silvret. Hårt beck är lämpligt om man vill skroda skarpa linjer.

beckkula
Oftast får man värma loss plåten åtskilliga gånger för att kunna justera mönstret från båda håll. Vid små arbeten kan man ibland använda bly som underlag vid ciselering.


Tråddragning

När man “drar” tråd, minskar man trådens diameter genom att dra den i ett dragjärn. Järnet har en serie koniska hål. Valje hål skiljer sig c.a. 0,1 mm i diameter från före- gående hål. Tråden “ trycks ihop” för varje mindre hål den dras igenom, och blir således längre och tunnare. Börja med mjukglödgad tråd, vars ena ände filats tunnare så att den lätt går igenom det hål i järnet som motsvarar trådens diameter. Fortsätt dra igenom hål för hål tills tråden har önskad diameter. Tråden blir allt hårdare vid varje dragning, och måste ibland glödgas på nytt. För att löpa lätt smörjs tråden förslagsvis med bivax. Dragjärn finns för olika trådprofiler: rund, halvrund, oval, fyrkant, trekant och kniv. Järn finns med håldiametrar från c.a. 8mm- 6mm, 6mm- 4mm, 4mm- 2mm, 2mm-0,2mm

tråddragning

Man använder även dragjärn till att göra chaner (rör). Dessa har många användningsområden inom silver och guldsmidet, t.ex gångjärn. Man börjar då med en plåtremsa med lämplik tjocklek, bredden avpassas till omkretsen på det chaner man tänkt sig. Plåten rundas genom att, med en penhammare, slå ner den i en v- formad urgröpning i en träbit. Därefter slås sidorna in mot varann med träklubba. När detta är klart dras det grovformade röret i dragjärn. Vill man ha en given innerdiameter sticker man i en pianotråd av lämplig diameter, som får sitta kvar under det man drar röret. Vaxa tråden så att den är lätt att dra ut när chaneret är klart.

chaner

När man ska göra mindre skålformer, är en puckelanka ett bra hjälpmedel. Ankan har ett 30-tal halvklotformade gropar, där man med motsvarande kulpuns kan driva halvklot, pucklor, av plåtrondeller. Har man inte en puckelanka, kan man med kulpuns slå ner plåten i en tjock blybit. Vid beräkning av plåtrondellens diameter, kan man ha som tumregel att; den färdiga pucklans diameter + höjd = rondellens diameter.


Skärande bearbetning

Med skärande bearbetning menas alla typer av arbetssätt där man avlägsnar metall, med någon form av verktyg som skär bort metall från den metallbit man arbetar med. Det kan gälla filning sågning, svarvning, fräsning e.d. Ett sågblad, eller en fil kan liknas vid ett antal hyvlar efter varandra som, var och en skär bort en metallflisa.

Sågning:

Det finns sågställningar med olika djupa bågar, ända upp till 200mm. De djupaste är för “baktunga” att använda vid precisionsarbete, men är nödvändiga om man vill såga snitt djupt in i en större plåt. Mest användbar är en sågställning med c.a.60-80mm djup båge. Sågblad säljs med olika grova tandningar, som benämns med siffror från 6 till0 , där 6 är grövst, sedan från 2/0 till 6/0, där 6/0 är allra finast.

Filning:

Det gäller att välja rätt fil, till det arbete man vill utföra. Tänk på att filens huggning gör att den bara avverkar material när den skjuts framåt. Med filen bestämmer man den slutgiltiga formen på föremålet man tillverkar, fila allra sist med fintandade filar så unviker du allt för omfattande arbete men att slipa bort grova filrepor med smärgelduk. Det är lätt att av misstag slipa bort kanter med smärgelduken, som man vill behålla. Särskilda smärgeldukshållare finns att köpa. Dessa gör det lättare att styra var man avverkar material.

Fräsning:

Till detta krävs att man har en hängmotormaskin eller annan typ av fräsmaskin. Till dessa finns en mängd olika fräsar, slip och polertrissor. Vid de tillfällen då man vill avverka material på svåråtkomliga ställen, kan en fräs vara till stor nytta, men det är svårt att åstadkomma jämna släta ytor med en handhållen fräs. Silver är särskilt svårt att fräsa, eftersom det är mjukt och segt.

Svarvning:

Inom silversmidet förekommer svarvning mera sällan. Sterlingsilver är alltför mjukt och segt för att vara lämpligt att svarva. Verksilver är hårdare och något lättare att svarva.

Trycksvarvning är metod att forma skålar o.d. med hjälp av svarv. Metoden är en form av plastisk bearbetning. Man svarvar en plugg som man sen trycker en plåtrondell emot med hjälp av ett högglanspolerat stål.

trycksvarv Pluggen är av hårt trä e.d. formad som kärlet man tänkt trycka. Plåtrondellen spänns mot pluggen och roterar med denna. Utsidan smörjs väl så stålet glider utan att repa. Man börjar att trycka från botten och utåt. Plåten måste lossas och glödgas då och då. Trycksvarvning används att massproducera föremål

Gravering:

Innebär att man med stickel skär linjer och mönster i en metallyta. Sticklarna kan ha olika bredd och profil, allt efter vilken linje man vill ha. Att gravera kräver stor skicklighet, som tar lång tid att träna upp. Gravör är en egen yrkesgrupp vid sidan av silver- och guldsmeder
Stickeln är dock ett bra hjälpmedel att avlägsna material med, där man har svårt att komma åt med andra verktyg.

Karvsnitt:

Djupt skurna mönster eller reliefer i trä eller metall. Skäres , i metall med hjälp av sticklar, olika formade huggmejslar e.d. Förekommer sällan idag, men återfinns ibland i historiska arbeten.


Gjutning

Många metaller har i smält tillstånd hög ytspänning, som gör att smältan helst drar ihop sig till en rund kula. Särskilt gäller detta när det handlar om små mängder smält metall. Gäller det en okomplicerad form, utan små långsmala detaljer och med kanska stort metallinnehåll, kan själva vikten av smältan räcka till att pressa ner metallen så den fyller ut formens mindre detaljer. Är så inte fallet, måste någon ytterligare kraft hjälpa till fylla formen. Det finns olika sätt att tvinga smältan in i formen. Enklaste typen av gjutmaskin tar centrifugalkraften till hjälp. Man talar om att slunggjuta. Både degeln, där metallen smälts, och formen sitter på en arm som kan bringas att rotera. När metallen smälts, startas rotationen, och smältan slungas av centrifugalkraften in i formen. Maskinen fortsätter att rotera tills metallen stelnat.
När man gör formen använder man sig av vaxmetoden. En kopia av det som ska gjutas görs i vax. Den förses med en ingötkanal, också i vax. Flera detaljer kan dela ingötkanal så att man kan gjuta många detaljer vid samma tillfälle. Detta vaxträd ställs i en kyvett (ett slags ytterhölje) och gjuts in med en inbäddningsmassa, som får stelna runt vaxet. Inbäddningsmassa är ett slags gips som tål de tempraturer som krävs för att smälta guld och silver. Massan värms i ugn till c.a. 700 grader, så att vaxet förångas och lämnar kvar ett hålrum som sen metallen gjuts i. Under tiden förbereds metallsmältan. Då man vet vaxets och metallens densitet, kan man räkna fram hur stor vikt av metallen som motsvarar det förångade vaxets volym, (man måste väga vaxträdet innan det bäddas in) Smälter man mer metall än vad som ryms i formen, kan detta slungas ut och orsaka olyckor.
När formen börjar få rätt temperatur , börjar man smälta metallen, formen hämtas och sätts på plats. När metallen smält startar man slungan. När göten kallnat något kan inbäddningsmassan spolas av med vatten.
Vax för gjutning finns i många olika former. S.k. skulpturvax kan formas med fingrarna. Filvax bearbetas med såg och fil. Man kan också med värmda metallbitar stämpla mönster i vaxet. Injektionsvax, sprutas i smält form in i gummiform för att massproducera vaxkopior.
Andra typer av gjutmaskiner, arbetar med över- eller undertryck för att tvinga in smältan i formen. Dessa används mest i industriella sammanhang.
Sandgjutning används sparsamt inom silversmidet. Metoden går ut på att man stampar lätt fuktad, lerbemängd sand runt en träkopia av det som ska gjutas. Denna tas sen upp ur sanden. Sandformen får torka och är sen klar för gjutning. Formen klarar emellertid inte slunggjutning och lämpar sig bäst till större föremål.

slunga Metallen smälts med låga eller elektricitet. När slungan börjar rotera “lyfts” smältan ut ur en öppning i sidan av degeln,och slungas in i formen.

kyvett
Vaxträd, Kyvett färdig för gjutning

Tillbaka Nästa sida