|
Handbok i silversmide
Förord
Den här skriften gör inte anspråk på att vara någon uttömmande beskrivning av silversmidet och alla dess olika arbetsmetoder. Tanken är att istället att samla de viktigaste grundkunskaperna på några få blad, så de lätt finns tillhands för den läsare som är ny inom området.
Silver är en fantastisk metall, med många goda egenskaper. Silverpriset ligger idag lägre än någonsin tidigare, vilket gör att nybörjaren kan börja arbeta med silver direkt, och inte som tidigare, börja med någon billigare metall för att först så småningom övergå till silver.
Silvret är lätt att forma, det är inte giftigt , rostar inte och är billigt att köpa som råmaterial. Detta tillsammans gör att det är ett utmärkt material till de mest skiftande föremål. Gränserna för vad man kan tillverka sätts endast av ens egen fantasi. Nybörjaren startar kanske inte med korpus
( av lat, corpus : kropp d.v.s. skålar , kannor eller liknande rymdomslutande arbeten). Istället börjar hon eller han vanligen med något arbete som innefattar så många olika arbetsmoment som möjligt. Mestadels tänker man då på smycken, men så behöver nödvändigtvis inte vara fallet. Vore det inte roligt att ha ett silverspänne till livremmen, eller en kulspetspenna i silver. Som sagt, endast fantasin sätter gränser.
Viktigt är dock att man tänker ut alla lösningar i förväg, så att man inte, när man nästan är färdig, stöter på hinder som gör att man måste förkasta hela arbetet. Helst bör man ha en ritning eller åtminstone en skiss att utgå ifrån. Många säger här att: -“Jag kan inte rita!” Var inte orolig för det, tag hjälp av linjal, kopiera, använd en dator! Du ska inte göra ett konstverk som ska hänga på väggen! Huvudsaken är att man har klart för sig; Hur de olika delarna i ett arbete ska se ut; Hur de ska bearbetas var för sig, När och hur de ska lödas samman, o.s.v.
När man sen “är varm i kläderna“ ger man sig i kast med större arbeten. Eller så gör man det rakt motsatta, arbetar med allt mindre föremål, kanske i guld. Guldsmeden arbetar med samma metoder och verktyg som silversmeden. Skillnaden är att han mera sällan gör kannor och andra större föremål.
Alf Gustavsson.
Metaller
Av de drygt 100 grundämnen som all materia består av är ca 80 metaller, övriga kallas icke-metaller. Gränsen mellan grupperna är inte skarp och vissa ämnen betecknas som halvledare (halvmetaller). Typiska egenskaper för metaller är god ledningsförmåga för värme och elektricitet samt metallglans. Egenskaperna hänger samman med metallernas kristallina struktur. Atomerna är ordnade i ett regelbundet mönster, kristallgitter. Ett metallstycke består av små kristallkorn. De flesta metallerna är lätt formbara, därför att atomlagren i kristallerna lätt kan tvingas att glida mot varandra till en viss gräns (brottgräns).
Metallernas användbarhet beror bl.a. på att de lätt kan bearbetas till olika föremål genom smältning (gjutning, svetsning, lödning) , plastisk bearbetning (pressning , valsning, smidning osv ), skärande bearbetning (sågning, borrning, svarvning m.m )
De färdiga produkterna består sällan av en ren metall, utan av en legering (blandning av flera metaller). Genom tillsats av en ofta liten mängd andra metaller, kan legeringen få önskvärda egenskaper: En legering kan också innehålla en icke-metall. Stål t.ex. är en legering av järn och kol. Vid bearbetning av en metall/legering är det viktigt att lära känna dess specifika egenskaper. Vissa egenskaper delas av många metaller och
legeringar . T.ex blir de flesta allt hårdare vid plastisk formning, i kallt tillstånd, till brottgränsen nås. Kristallstrukturen måste återställas genom glödgning innan fortsatt formning . Vissa metaller lämpar sig bättre för skärande bearbetning, man talar om att metallen är kort ( i viss mening motsats till seg )
En silversmed arbetar ofta med olika metaller, varav de viktigaste är: Silver (naturligtvis) men även guld, platina, koppar, mässing, tenn, titan, bly, järn, mm.
Varje metall har sina egenskaper som kräver speciella bearbetningsmetoder och formgivning.
Metaller kan indelas i ädla och oädla. De ädla påverkas inte avluft och vatten i rent tillstånd, medan de oädla påverkas och förändras. Som regel är alla metaller man arbetar med mer eller mindre legerade med andra metaller.
Genom att blanda upp en metall med en annan går det att ändra på en eller flera egenskaper hos metallen. Man kan t ex öka hållfasthet, hårdhet, härdbarhet, smidbarhet, kallformbarhet, korrosionsbeständighet eller t ex ändra smälttemperaturer, färger mm.
Ädla metaller
Guld
Kemisk beteckning: Au, densitet 19,31, smältpunkt 1064Cº
Guld förekommer i naturen i rent tillstånd och är kanske den första metall som människan kom i kontakt med och lärde sig använda.
Guld, som är rätt mjukt, är den mest smidbara och sträckbara av alla metaller. För att få guldet hårdare och mer användbart legeras det vanligtvis med koppar och/eller silver. Kopparlegerat guld ger s k rött guld, silverlegerat grönt och koppar-silverlegerat gult guld.
Guldets legeringar mäts i karat (24 -e delar) eller, i dag allt vanligare, tusendelar rent guld i legeringen. ( J.fr. 18k = 750/1000 ).
Vitguld kallas guldlegeringar med palladium, zink och koppar som vanligaste tillsatser
Guldlegeringar
TABELL TILLSATSER
|
Tillsatser i tusendelar
|
Au
|
Ag
|
Cu
|
Densitet
|
Smältområde
|
Färg
|
|
24 karat
|
1000
|
-
|
-
|
19,3
|
1063
|
Ljusgul
|
|
23 karat
|
958
|
-
|
42
|
18,8
|
1015-1030
|
Ljusgul
|
|
20 karat
|
840
| 44
|
116
|
16,5
|
915-940
|
Mellanfärg
|
|
18 karat
|
750
|
15
|
235
|
15,2
|
875-890
|
Rött
|
|
18 karat
|
750
|
84
|
166
|
15,3
|
875-890
|
Mellanfärg
|
|
18 karat
|
750
|
125
|
125
|
15,5
|
875-900
|
Ljust
|
|
18 karat
|
750
|
165
|
85
|
15,6
|
930-970
|
Extra ljust
|
|
18 karat
|
750
|
250
|
-
|
16,0
|
1025-1040
|
Gröngult
|
Silver
Kemisk beteckning: Ag, (lat, Argentum) densitet 10,50, smältpunkt 962Cº
Silver hör också till de metaller som människan, mycket tidigt, har använt sig av.
Som ledare för elektricitet och värme är silver överlägsen alla andra metaller. Rent silver (finsilver) är mjukt och legeras därför med koppar för att få ökad hållfasthet vid användning i prydnads-och nyttoföremål. Legeringarna mäts i tusendelar. I äldre tider mättes silverlegeringar i 16-delar (lod), där Sterlingsilver (925/1000) som är dagens, särskilt i smycken vanligaste legering motsvarades av 15-lödigt silver. Verksilver (830/1000) som används där större hållfasthet krävs, motsvarades av 13 ½-lödigt silver
Sterlingsilver
Densitet 10,3 smältpunkt 896Cº ( Observera att legeringen har andra värden än rent silver.)
Smycken och andra smärre föremål tillverkas idag nästan uteslutande av sterlingsilver. Legeringens vackra färg och goda formbarhet är också mycket uppskattad då man hantverksmässigt framställer föremål.
Verksilver
Densitet 10,1 smältpunkt 830Cº
Används där man har behov av större hållfasthet, t ex i matbestick, och där man behöver den hårdare legeringens fjädrande egenskaper. Verksilver är också p.ga.av sin lägre silverhalt något billigare.
Platina
Kemisk beteckning: Pt, densitet 21,45, smältpunkt 1772Cº
En mycket tung metall med hög smältpunkt. Används främst till smycken. Har en kall klar färg
3
Oädla metaller
Koppar
Kemisk beteckning: Cu densitet 8,96, smältpunkt 1083C
Koppar har mycket goda egenskaper när det gäller plastisk formbarhet, den är också en god ledare för värme och elektricitet. Koppar används ofta som tillsats i guld och silverlegeringar och i ett flertal legeringar som huvudbeståndsdel.
Tenn
Kemisk beteckning: Sn, densitet 7,31, smältpunkt 232C
Tenn är en mycket mjuk metall med låg smältpunkt. Används som tillsats i legeringar och till smycken mindre husgeråd mm.
Zink
Kemisk beteckning: Zn, densitet 7,13, smältpunkt 420C
Används till bl a korrosionsskydd på järn och som tillsats i legeringar
.
Bly
Kemisk beteckning: Pb, densitet 11,35, smältpunkt 328C
Mycket mjuk relativt tung metall som används bl.a.som tillsats i legeringar
Titan
Kemisk beteckning: Ti, densitet 4,54, smältpunkt 1660C
Används p.g.a. av sin höga hållfasthet och låga vikt inom flygindustrin, uppskattad i smycken för de briljanta färger som man på elektrolytisk väg kan frambringa.
Järn
Kemisk beteckning: Fe, densitet 7,87, smältpunkt 1535C
Den metall som betytt mest i människans tjänst p.g.a. av sina många goda egenskaper, rikliga förekomst och därmed låga pris.
Aluminium
Kemisk beteckning: Al, densitet 2,70 smältpunkt 660C
Den i jordskorpan vanligast förekommande metallen, som dock är relativt dyr att utvinna. Till dess många goda egenskaper, såsom låg vikt mm, hör också ,att trots att aluminium är en mycket oädel metall, så skyddar det snabbt uppkomna, genomskinliga, oxidskiktet metallen från vidare korrosion.
Andra legeringar
Mässing
Legering mellan koppar och främst zink ibland också något bly. Zinkgodset är relativt hårt men smidbart, blygodset är skörare och kort, lämpligt för skärande bearbetning. Blygodset kallas ibland "malm" men beteckningen är inte relevant enligt kunniga gelbgjutare .
Brons
Legering med hög kopparhalt med tillsats av tenn, aluminium, beryllium e.d.
Nysilver
"Nickelmässing", kopparlegering med tillsats av nickel, ibland är de färdiga föremålen försilvrade, d.v.s. överdragna med ett tunt lager finsilver.
Alpacka
Legering mellan koppar (60%), zink (22%) och nickel (18%).
Kemikalier
Syror
Syror är giftiga och frätande och måste förvaras oåtkomligt för barn. Vid blandning syra vatten , häll alltid syra med en fin jämn stråle i vattnet.
Svavelsyra H2SO4
Svavelsyra är en tung tjockflytande färg och luktlös vätska. Den används i betbad för guld, silver, koppar och mässing och har då en sammansättning av 1 del syra i 9 delar vatten. Betbadet har till uppgift att fräta bort de oxider som bildas vid lödning och glödgning av metallerna.
Saltsyra HCL
Syran har en svagt gul färg och är i luften "rykande" beroende på att en del klorvätegas går bort och drar till sig fukt ur luften. Tre delar saltsyra blandat med en del salpetersyra ger kungsvatten som löser guld och platina och används vid etsning av järn och stål.
Salpetersyra HNO3
Salpetersyra har en svag gulröd färg och är rykande. Den är starkt frätande och färgar organiska ämnen som hud och naglar gula. I olika koncentrationer används den vid etsning av metaller. Vid etsning bildas giftiga gaser så man bör vid sådana arbeten se till att ventilationen är god.
Fluorvätesyra HF
Fluorvätesyra är mycket starkt frätande, minsta droppe på huden fräter hål och frätningen är mycket svår att hejda. Syran används bl.a. till att etsa glas, och kan inte heller förvaras i glasflaskor. En blandning mellan fluorvätesyra och salpetersyra används som betbad till titan. Vid arbete med fluorvätesyra måste man ovillkorligen använda skyddsglasögon och gummihandskar.
Baser
Baser kan i likhet med syror vara frätande och ska hanteras som dessa
Ammoniak NA3
Ammoniak är en gas som löst i vatten bildar den färglösa vätskan med den karakteristiska stickande lukten. Om man tillsätter lite ammoniak till en tvållösning får man ett utmärkt rengöringsmedel för metallarbeten som polerats med slip- eller polervaxer.
Kaustiksoda NaOH (Natriumhydroxid)
Kallas även natronlut, används bl.a. för rengöring av metaller som ska emaljeras. Används också vid neutralisering av syror. Var mycket försiktig vid blandning mellan baser och syror, eftersom reaktionen mellan dessa utvecklar stark värme
Övriga kemikalier
Borax Na2B4O710H2O (Natriumtetraborat)
Beståndsdel i vissa flussmedel . Flussmedelet har till uppgift att förhindra att metallen oxideras vid lödning.
Borsyra H3CO3
Används också vid tillverkning av vissa flussmedel avsedda till guldlegeringar.
Kaliumkarbonat K3CO3
Även kallat pottaska, pulver som ingår i en del flussmedel.
Pimpsten
Pimpsten är en grå, lätt och porös vulkanisk sten som används vid slipning av jämna metallytor. Vid maskinell slipning med filtskiva används pulvriserad pimpsten uppblandad med vatten eller olja som slipmedel.
Svavellever
Används, löst i vatten, till svärtning av silver och koppar. Finsilver reagerar inte med syre eller vatten, men däremot med svavel och bildar en silversulfid på ytan. Svavel finns också i förorenad luft, i synnerhet i bilavgaser. Vissa matvaror innehåller också svavel, varför man t.ex. inte ska äta ägg med silversked
.
Asfaltslack
En svart petroleumprodukt med kraftig lukt som, när den har torkat, får en blank hård yta. Lacken är motståndskraftig mot syror och används som grund vid etsning.
Bivax
Används också som grund vid etsning eller som smörjmedel vid tråddragning och sågning. Blandat med olika slipmedel används ibland bivax som polermedel vid maskinell polering med lumpskivor
Arbetsplatsen
Ska man arbeta med silver i liten skala, behöver man från början inte så många och dyra verktyg. Dock kan det vara på sin plats att ordna en så bekväm, och väl fungerande arbetsplats som möjligt. En kraftig bänkskiva e.v. med ett halvrunt urtag, klädd med t.ex. härdad masonit eller plastlaminat som gör den lätt att hålla ren..Bra allmänbelysning tillsammans med t.ex. en skrivbordslampa är också viktigt, så man ser bra. Förvaringsplatser för verktyg m.m, ställ för tänger, hammare, filar o.s.v gör arbetet lättare.
Förse gärna urtaget i bänkskivan (den så.k.orten) med en löstagbar träbit, en filnagel som kan användas som stöd vid filning och sågning. En utdragbar låda med låga kanter, en fäll samlar upp silverspånen vid såg-och filarbeten, så att man kan återvinna dessa
Vill man arbeta med skålslagning eller andra tyngre arbetsmoment är inte bänken lämplig som underlag,. Dels därför att det bullrar mera, och att allt man har i och på bänken skakar omkring. Men framför allt går energin i slaget förlorad, det “svarar” inte. En kraftig träkubbe fungerar bäst. Här kan man hugga in fästen för faff, sparrhorn, ambolt m.m
Tillgång till rinnande vatten, för att kunna skölja arbeten som legat i betbad m.m, är också bra att ha i närheten av arbetsplatsen.
Sparrhorn
Tänk på brandfaran när du löder.
Ha en brandsläckare tillhands!
Tänk också på vad du behöver ha i övrig skyddsutrustning, skyddsglasögon, handskar m.m.
Allt beroende på vad du sysslar med, vilka maskiner, kemikalier o.s.v. du handhar.
|
|
