tillbaks

[samernas förkristna religion]


Samerna - ett naturfolk
Ett jakt- och fångstfolk lever nära naturen och av naturen och just förhållandet till naturen var grundläggande för samernas tro. Skogens villebråd och markens växtlighet gav vittnesbörd om gudarnas makt och välvilja. Samernas förkristna tro har av utomstående kallats än det ena än det andra. Trolldom, vidskepelse, avgudadyrkan m m! Kyrkan och konungamakten gick hand i hand för att förmå samerna att bekänna sig som konungens kristna undersåtar. När inte orden räckte till har prästerskapet jagat och fördömt samer som trilskats och vägrat underkasta sig kristendomen.

Besjälad natur
Naturen ansågs besjälad. Det var lika viktigt att hålla sig väl med naturens rådare som med människorna i omgivningen. Varje rådare vakade över ett område eller en djurart. Det var dessa rådare och gudar som delade med sig av sin rikedom till människorna och gav av sina bytesdjur, men de kunde även undanhålla villebråd om människorna bröt mot de gällande normerna.

Möta gudarna
I de religiösa ceremonierna mötte människorna gudarna och genom offer visade de respekt. Man offrade av många anledningar, t ex för renarna välstånd, för jakt- och fiskelycka, för att övervinna sjukdomar eller för att graviditet och förlossning skulle gå bra. Den som förmedlade kontakten mellan människorna och gudarnas värld var nåjden. När samerna skulle kristna var det främst mot honom och hans redskap, trumman, somkkyrkan riktade sin förföljelse. I lag förbjöds samerna att inneha trumma och utöva sin religion.

Nåjden
Nåjden, noajdde, var centralgestalten i det samiska samhället. Han var läkare, spåman och offerförrättare vid stora offer. Han hade utsetts av andarna och hans viktigaste uppgift var att upprätthålla kontakten med de andliga världarna, särskilt med de avlidnas värld. Till honom vände sig människorna vid kriser av olika slag, som svält eller sjukdom. För att kunna möta makterna i de andra världarna försatte sig nåjden i trance genom att jojka och trumma. I trancen kunde nåjdens själ resa till de andra världarna och där förhandla med gudar eller de avlidna. Nåjden fick hjälp av sina hjälpandar: en fågel, en rentjur, en fisk och en orm. De var hans vägvisare och beskyddade honom på hans resa.

Vid sjukdom måste nåjden fara till de avlidnas värld. Man trodde att den sjukes själ hade blivit bortrövad av de döda. Ofta var det de döda släktingarna som hade tagit själen till sig. I underjorden fick nåjden förhandla med dödsrikets härskarinna, Jábbmeáhkko, om den sjukes själ. Mot löfte om offer till de döda eller deras härskarinna fick nåjden ta med sig själen tillbaks och den sjuke tillfrisknade. Fick han inte ta själen med sig hem igen dog den sjuke.

Trumman
Trumman och jojken var nåjdens viktigaste redskap för att komma i kontakt med gudarna. Trumman användes dels för att nåjden skulle komma i trance och dels till att spå med. Svenska och norska missionärer på 1600- och 1700-talen trodde att samerna kunde trolla med sina trummor och kallade därför trummorna för trolltrummor. En riktigare benämning är ceremonitrumma. Inte bara nåjden hade en trumma. I varje hushåll fanns en trumma, som familjens överhuvud använde till att spå med. Trumman förvarades längst in i kåtan, i boassjo. Där förvarades också jaktredskap och denna del av kåtan betraktades som helig. Åtminstone till början av 1700-talet hade varje familj sin trumma. För kyrkans män representerade trumman djävulen. Samerna ansågs tillbe djävulen i sina heliga handlingar och prästerna och missionärerna gick till domstol för att få samerna att lämna ifrån sig sina trummor. Inför hot om hårda straff samlades hundratals trummor in och brändes och en del sändes söderut. Idag finns bara ett sjuttiotal trummor kvar på olika museer runt om i Europa.

Gudavärlden
Den samiska religionens världsbild kan delas upp i tre världar: den himmelska, den jordiska och den underjordiska. Alla tre världarna befolkades av gudar och gudomliga väsen. I den jordiska världen levde dessutom människor och djur och i den underjordiska vistades de döda. I den himmelska världen levde de högsta gudarna som hade skapat världen: Värálda ráde, som också kallas Rádienáhttje och Rádienáhkká och deras son och dotter. Rádienáhttje var den som skapade människobarnens själ, som han sedan gav vidare till Máttaráhkká. Till Rádienáhttjes ära restes varje höst en offerpåle. Den symboliserade världspelaren, som tänktes sträcka sig upp från jorden till polstjärnan och bar upp himlavalvet. Olika naturfenomen, som solen, månen, åskan och vinden ansågs också som gudomliga.
De var livgivande och hade både en god och ond sida. Solen, Biejvve, var en central gudinna, som gav alla varelser liv. Hon gav ljus, värme och växtlighet. Åskan, Horagalles eller Dierpmis gav regn, som gjorde att marken grönskade och med sin pilbåge, regnbågen, fördrev han onda andar och troll. Åskan kunde också vara ond, rasande och farlig för människor och djur. Han tillbads för att inte orsaka skogsbrand eller skada människor och renar.

Gudinnorna
Hemmets gudinnor var stammodern, Máttaráhkká, och hennes tre döttrar: Sáráhkká, Uksáhkká och Juoksáhkká. De levde med människorna i kåtan. Máttaráhkká gav människorna barn och såg till att havandeskapet gick bra. Vid förlossningen vakade de tre döttrarna över modern och barnet och de bestämde även om barnet skulle bli pojke eller flicka. De tre döttrarna vakade också över hemmet och barnen.

Vildmarkens gudar
Jaktens gud, Liejbbeålmáj (blod- eller almannen), rådde över skogens vilda djuren. Till honom offrade man för att få jaktlycka. Tjáhtjeålmåj (vattenmannen) rådde över vatten och sjöar och gav fiskelycka. Männens och kvinnornas religion skilde sig åt. Männens riter gällde jakt och fiske samt vind och väder. Kvinnornas riter gällde hem och familj. Männen tillbad främst manliga gudar och kvinnorna kvinnliga. Sáráhkká var den viktigaste gudomen och dyrkades av både män och kvinnor.



© Magnus Gagnelid

www.sametinget.se